Som om en näve, tvingats ner i vidgad mun

jag stod naken och skrek, käkar hårt spända, exploderade, men det hördes inget ljud ifrån mina särade läppar.

kände livet spännas i greppet som hårdnade, tog tag i allt som var jag, och när handen sakta började retirera bad mitt hjärta – att få sluta slå.

knutna fingrar, likbleka, kämpar i stelnade armar. Lutar mig framåt för att nå den tystnad som surrar, tjuter bedövande i öron.


Det var knäna som först gick sönder, då de trasades under det bröst som dog, i soluppgången och livet slets så ur mig.