Klockan närmar sig 8.02. Skönt att sträcka på sig lite. Om ett par minuter går en CD igång med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Härlig musik att morna sig till. Om en stund tar jag nog en dusch. Det var en del fysiskt arbete igår. Mera än jag brukar. Det var arbetsdag på båtklubben.

Jag har ofta betalat mig ur detta arbete, men nu var priset höjt för denna lättja, eller som det var i fjol, jag var inbokat på annat. Hustrun skulle ta bilen för en liten shoppingrunda var det tänkt så jag fick en anledning att ta motorcykel den drygt 3 mil långa färden till klubben. Ett härligt transportmedel.

Många var redan där när jag kom. 15 – 20 minuter efter aviserad starttidpunkt. Jag hälsade glatt på alla. Inte minst för att förekomma eventuellt sura miner för min sena ankomst. Jag kände dem ju nästan inte alls men hälsningarna besvarades på samma sätt. Inte en antydan till sura miner. Jag kom nog hyfsat i tid ändå. Jo, nog hade jag sett gubbarna alltid i samband med vårutrustning och ett och annat årsmöte som jag besökt, men det räcker ju inte för att säga att man känner någon. Särskilt som det var ett par år sedan jag var med på arbetsdagen.

Jag sög tag i en man på måfå och frågade vem som hade hand om arbetsledningen. Han i grå keps, var det.
- Du kommer som på beställning. Vi behöver en man till för att ta upp kajlemmarna. Det var sidorna på kajen i hamnbassängen. Har du ett par korta repstumpar?
Jag gick bort till mitt båthus för att titta efter. De jag hittade var för klena. Jag gick tillbaka och hittade andra. Försent. Önskemålet hade redan framförts till många och problemet var löst när jag kom med några andra.

Lemmarna är ganska tunga träkonstruktioner som båtarna ”lutar sig” mot när man förtöjer längs med. De är utförda i cirka 4 meter långa sektioner som skruvats fast i en del av kajen som inte var i riskzonen om det blir en svår isvinter. Repstumparna var till för att binda fast i lemmarna så man fick något att lyfta i. Det var tungt. Jag riktigt kände hur diskarna i ryggraden trycktes ihop. Hur ska detta sluta? Det är ju många lemmar? Ska jag fega ur? Inte kul! Som tur var tyckte de andra likadant och Birger, en av de äldsta som var med höll en liten föreläsning om att kroppsdelar som man bara har en av ska man vara lite extra försiktig med. Jag såg hur en 23-åring som var med lyste upp lite, men han sa inget. Så kom vi på diverse knep för att komma runt denna ryggrisk och arbetet flöt på.

Det var 20 – 25 man som var med. Det kördes traktor med gammalt tungt skräp. En hade ställt en lastmaskin till förfogande och flyttade på några gamla betongkonstruktioner som sett sina bästa dagar. Latmask, tänkte jag! Låta en maskin göra jobbet! Det röjdes gammal torkad vass. Tvåtaktsknattret gjorde inget. Nu var man inte på jobbet. Av arbetarskyddsstyrelsen påbjudna skydds- och försiktighetsåtgärder tog man lätt på. Vid få andra tillfällen vore det mera befogat att bära flytväst. Någon sådan syntes inte till. Mycket arbete försiggicks vid kajkanten och även om många ögon fanns på plats så ska det ju finnas en stege att klättra upp på om man ramlar i. Den var borttagen eftersom isen kunde ta den till vintern.

Det var skoj att vara med. När alla tar initiativ och försöker se vad som kan behöva göras, om inte den grå kepsen var i närheten förstås, så händer det saker. Man kommer överens med okända människor, att om du gör det så gör jag det. Vi kunde använda mastkranen till lemmarna. Det var besvärligt att lossa och fästa varje sektion, och minst 2 man föreslog sätt att underlätta det på. Inget visade sig fungera. Jag insåg det men sa att jag inte förstod. De kom ju på det själva efter en kort stund och det är ju bättre än att få någon förment besser-visser-kommentar från någon båtägare som man inte känner något vidare.

Det blev fikadags. Vi har en konditor i klubben och det är väldigt trevligt. Det fikades rejält. Efter fikat var det inte så mycket kvar att göra. Det mesta på att-göra-listan var avbetat, och vi var strax färdiga med kajlemmarna och hade bundit fast dem så inte eventuella vinterstormar skulle ställa till det.

Det fanns ytterligare lite småpyssel kvar. Men bara lite. Många verkade sysslolösa. Klockan var 12 och jag frågade den grå kepsen om jag fick ledigt en timma. Det beviljades trots att det var 4 timmar kvar på den tid som man lovat att sätta av för klubben för att slippa betala. Eftersom det ju är en bit att åka för mig ville jag passa på att besöka en byggare som bor i trakten. Han kanske ska få ett uppdrag av mig. Jag tog min 36 år gamla motorcykel och åkte iväg. Vägomläggning som vanligt. Så såg jag en skylt som verkade lovande. Verkade. Jag körde fel och efter en lång stund kom jag vilse. Vände, upptäckte att bensinen höll på att ta slut. På så här gamla motorcyklar finns ingen bränslemätare utan bensinen tar slut. Motorn börjar hacka. Då vrider man på en kran och så får man tillgång till någon liter till. Men sedan är det skarpt läge.

Jag hittade min byggare och blev hos honom gott och väl 1,5 timme. Snabbt tillbaka till klubben. Bensinen borde räcka. Det finns nog en skvätt båtbensin i mitt båthus. Det gjorde det. Men först fann jag att det pågick korvgrillning. Härligt. Allt arbete blev klart medan jag var borta och den traditionella korvgrillningen var i full gång. En gammal kniv som jag lånat ut till något arbetslag efterlystes. En vilt främmade man kom glatt med den. Den var gammal och rostig, och knappt värd någonting, men när man behöver en kniv, och ingen vass finns till hands, då får den plötsligt ett värde.

- Om inte du skulle haft tillbaka den så skulle jag ha tagit med den till stadsmuséet.
- Va? Stadsmuséet?
- Jag tror den här är av den gamla fina sorten. Laminerad. Mycket bättre än allt modernt skräp.
- Jobbar du på stadsmuséet?
- Ja, vi ska iordningsställa en ny lokal för att kunna visa lite flera pinaler. Visserligen inte så fint i montrar och så, men vi vill göra det tillgängligt för allmänheten.
Det skrapades lite bland färg och rost på kniven och han fick bekräftat att kniven var av den gamla fina sorten. Sådana fanns det emellertid fortfarande i mängder, så den tappade snabbt intresse. Vi åt korv och drack lättöl.
- Får man ta 2 korvar?
- Ät du!
- Får man ta 3 då.
- De flesta är nog ganska mätta. Ät du.
Det blev en lättöl till. Jag mådde fint. Folk började troppa av. Jag tänkte på mitt bensinproblem och gick bort till mitt båthus. Hittade en tratt. Den passade illa men det funkade. Dunken var ingen reservdunk. Den var tänkt att fyllas på genom locket. Inte tömmas den vägen. Den ska tömmas av motorn under gång, är det tänkt. Det var besvärligt, men jag koncentrerade mig och spillde oväntat lite. En annan av båtägarna kom och var trevlig i största allmänhet. Han erbjöd sig att hålla tratten och det hela blev mycket enklare. Jag tittade lite närmare på tratten. Jag borde ha gjort den ren innan jag började fylla! Så farligt smutsig var den inte men en viss risk fanns att smutsen skulle komma in i tanken och sedan till motorns förgasare och täppa till med motorstörningar som följd. En liten risk, antog jag, men jag kunde nu slappna av lite medan jag hällde och tänkte lite onödigt mycket på detta.

Så startar väckarradion och musiken flödar. Jag var fortfarande lite dåsig och tänkte på den trevliga dagen på båtklubben. Och på smutsen i tratten. Så plötsligt kommer det för mig att tratten är fylld med majskorn! Majskorn som är så gott till en fläskkotlett eller liknande! Skulle man kunna skölja ren dessa majkorn efter att de silat bensin?

Vad får du alla underliga funderingar ifrån? tänkte jag och tog den planerade duschen. Jag måste skriva ner det här! Majskorn i en tratt! Vad kom associationen ifrån? Ingen aning! Jo, jag hinner nog skriva ner detta innan hustrun går upp, fixar frukost och vill ha sällskap vid köksbordet. Majsen i tratten var upprinnelsen till den här berättelsen!

Hinner inte korrekturläsa! Hej då, datorn. Hungrig och lite sällskapssjuk!

Ha en trevlig dag! Du som orkade läsa ända hit!