Patienten dödförklaras
vid 03.30
den 30 juli 2000

Rösten känns främmande
liksom de övriga i gröna
operationskläder som står
kring sängen där jag ligger
med slangar och apparater
kopplade till min kropp

- Var ligger formulären
för dödsattest
avseende utländsk medborgare?
- I översta lådan till höger ...

Trodde sånt skrevs in direkt
på datorn och inte på skrivmaskin
och pappersforumlär ...

- Har du patientens legitimation
och pass?
- De ligger i kuvertet till vänster
på skrivbordet ...

Personalen kopplar bort
alla slangar och sladdar
från kroppen på bordet
och tvättar av med en
svamp och någon form
av spritlösning

- Ok! Då är jag klar ...
Ska vi ta en fika
innan vi kör ner honom
till förvaringen?

Rummet blir snabbt tomt
... och mörkt ... och tyst ...
Känns ensamt och en obehaglig
känsla kommer över mig ...
En känsla av att någonting
är oehört fel!
Varför ligger jag naken
på det där bordet?
Vem är det som är död?
Jag är ju här!

Sen blir allt mörkt
och det nästa jag känner
är att min kropp lyfts över
till någon transportsäng.
Sen ser jag ett par ansikten
ovanför mig ...
De ser minst sagt chockade ut
när jag frågar var jag är ...

- Ring läkaren omgående ...
En massa människor i vita rockar
samlas kring mig
och de pratar snabbt med varandra
men för snabbt för att jag ska
kunna förstå allt de säger ...

- Du har varit dödförklarad
sedan lite mer än en timme tillbaka,
säger en äldre manlig läkare till mig.
- Men jag är ju vid liv, eller hur?
- Jo, men det borde du inte vara ...

Fyra timmar senare lämnar jag
på mitt eget ansvar sjukhuset
och tjugofem dagar senare
var jag tillbaka i Stockholm igen.

Minnet är en sinnrik konstruktion!
Det stänger av och gömmer undan
sådant vi inte kan hantera ...
Sen låter det oss glimtvis få ta del av
det som hänt när vi väl klarar av
att bearbeta det ... En liten glimt i taget ...