De säger att hans dygn var timslånga
kanske var det tvärt om

men han bryr sig nog inte mycket
om just tid, mer

-

nej

tiden spelade dem egentligen ingen roll
hon hade ändå svept sin trasa fram och tillbaka
över samma fläck, som i timmar

bänken var skinande
hon såg sig själv i fönstret

och över skogen hängde månen

ännu full 

-

perkulatorn
 oändligt långsam
    talande i tungor

och det rann en fjällbäck genom hennes öga
när hon försiktigt önskade
att de hade träffats

långt tidigare
och inte 

som nu

-

han
 var naken
   som ständigt drömmande

och fortfarande kvar
däri

sitt stulna ögonblick
av lugn

-

dessa dagar, ur månader, som i år
kunde få vara

något helt annat

för tid ter sig ändå
allt som oftast

väldigt lik

-

November

den natten

tindrade

var bara ett uns mörkare 
än hans sinne

inte mycket att tala om
ens att fördjupa sig i

språnget var ändå ljudlöst
och bara ljusen fladdrade

när han vant
rörde sig

som mot

   och runt

det förbjudna

-

resan

hur alla mil
blev till långsamma ackord  
en avlägset tanke
nog så svår

att släppa

och när han korsat en bro

vispade kraftverkens rotorblad
kvällsdimman 

allt tjockare

och ännu en himmel 
blev klar, redo

att skymma
hans väg

-

samtalen

kändes färska

men ändå som utan spår

och ännu kvar i en värmande driva
kunde hon inte riktigt känna

än mindre förstå

varför

-

han reser nog
kanske som över ännu en bro
i sjok om femton mil eller mer

kanske som ensam
men nog allra helst

som i fred

-

Och någonstans långt i söder
kanske som i mindre stad
by om ni så vill

tappas en telefon
stöttas mot bord

vi ser
två koppar, ett par ögon
och en uppknäppt blus

ett fönster som slår för vinden
och den slingrande vägen

som en matta av grus

-

tid

nej, det var inget de någonsin räknat
velat förstå

om honom visste hon intet
inte före, inte ens, som då

och det bästa var nog ändå
att bara låta få vara

och att låta få gå