Sorgens silvertråd fastspikat vid hennes kön

knuten runt om hennes nacke

Som om himlavalvet tynger ner

moderns kropp

Är nackkotorna nära att brista

och hennes eviga blick fast mot marken

En sådan lustig gång

som om iscensatt av Monthy pyton

Eller en Kafkans berättelse, typ;

  -   The story of the man turned into cockroach

En sådan krampaktig och långsam gång

sakta går fadern lutad mot gravens kyla

Vart tog då deras kärlek vägen?

Samma väg som vi alla gå?

En tidens löjespel?

Eller en 13 sekunders orgasm?

Men jo, far och mor,

skulle nog tycka om dig ändå..

Mitt älskade barn

Med brusten navelsträng

För evigt isolerad

Från en varm kropp

För alltid itudelad

I stadd med dödens metamorphos

Till minnets skugga även den hädan gå

I sanning mor och far viska

Du är oändligt älskad ändå