|
|
Inre sparvars mörka fjädrar mellan varma lakan
Vingslag
Jag tänker mig att dina ord bär smak av liv och fläder,
fallen nysnö, brända tårar, flammande begär.
Jag snörar åt korsetten av metall och fläckat läder,
kväver och förklär.
Lugnar vingars tunga slag,
fängslar saknad röst.
sotigt svärtat välbehag,
värmer frusen själ i höst.
Somnar under vingklätt tak i trastens trygga rede,
trånar efter morgondag,
förväntans milda tröst.
Men i mitt inre väsen klöser vilda fåglars vrede,
tynger mina andetag,
tremolo i mitt bröst.
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 634 gånger
och
applåderad av 18 personer
Publicerad 2011-11-13 14:10
|
|
|
ej medlem längre
Den här dikten är så fin tycker jag. Jag gillar fågeldikter och fåglar i allmänhet. Jag antar att du också gör det med tanke på ditt namn:)
2011-12-10
|
|
|
|
Burn
För det första gillar jag en formulering som "Jag tänker mig att..". Det slår an en förväntan som bär framåt och när det sedan följs av de uppräknade elementen så både ser och känner jag av korsande blixtar av livskraft. Sedan är "korsetten av metall och fläckat läder" ett underbart uttryck. Det som du är behärskar till både melodisk och innehållsmässig fulländning är användandet av bisatser, dess rytmiska fill-ins och verbala synkoper, som när "kväver och förklär," följer på rad tre för att sedan gå mot "lugnar vingars tunga slag," och avslutas med "fängslar saknad röst." Tycker oerhört mycket om ditt hållande av meningar, ditt inläggnade av bisatser, ditt flertematiska bildskapande genom laterala instick i en menings förlopp, och hur du så flödande lätt skär i döden med den lenaste av kniv. För mig har det alltid varit ditt stora signum och jag har aldrig sett någon lyckas med det som du. Och det är så roligt med det för man kan stanna vid en fras, vid en strof, vid ett stycke och alltid läsa in, läsa av, flera nivåer av existens och tillvaro.
Det är som att du genom motatsernas mötande söker dig mot det starkaste av liv, som att genom med full kraft föra dem mot varandra söka det som är långt större - eller gå under i en big bang (vilket man i och för sig då också kan se som en början på en helt ny tillvaro).
Jag fängslas också av hur allt kläs runt en grundstomme av mjukhet genom hela texten och hur uttrycket "vingklätt tak" ger mig en helt ny bild. Det känns verkligen tryggt med den ombonadstanken.
Sedan upplever jag milsvidd skillnad i riktning mellan de tre rader som följer, som olika system inom systemet, som om de inte kämpar mot varandra så nästan river och sliter om vad som ska få bli, om vad som ska få ta över. Ska det bli trånaden? Förväntan? Eller den vilda vreden? Raderna står så nära, det är som att de kan nå varandra, ta på varandra, och det känns laddat, det känns, i alla fall som jag känner in det, som två stora krafter som vill ut, på vilket sätt som helst, med alla medel, med all kraft, mot lättnad, mot förlösande, mot liv. I trånaden finns det direkta och konkreta, i förväntan sträcker sig livet framåt, utåt, mot lusten, och i vreden erupterar jagets skrik för sin egen existens rättighet.
Jag kan se en båge från "kväver" till "tynger mina andetag", jag kan se hur vreden speglas i metallen, hur det flammande begäret och trånaden söker samma utlopp, hur de brända tårarna och den frusna själen delar samma erfarenheter, och jag kan se hur diktens sista ord, på raden med som står helt för sig själv, vibrerar som de för stunden känner för i tremolots fulla bredd, från det mest fjäderlätta vibrato till de mest hårdslående av stångjärnsslag. Tremolot, som följer hjärtats egen takt, som ger ljud åt livsnervens energi, är våglängden för dina ord.
2011-11-21
|
|
|
|
Ravn Hansen
Wow. Fullkomligt underbart. Den här tänker jag bokmärka och läsa många många gånger!
2011-11-13
|
|
|
|
ej medlem längre
Du har verkligt flyt, själv famlar jag mig fram./Tack!
2011-11-13
|
|
|
|
Alfie M
Tycker mycket om dina ordval, ex:
"brända tårar"
"smak av liv och fläder"
känner också tyngden i ditt bröst när jag läser.
Fint förmedlat!
2011-11-13
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
