Jag sörjer vad vi en gång hade.
Jag sörjer hur nykära vi var.
Jag sörjer hur vi kunde se i varandras ögon vad den andre tänkte.
Jag sörjer att jag gjort sönder dig.

Du är min hjälte, det fattas bara en vit springare fast vi har ju alltid katten...typiskt att han är röd va?
Jag får ondare för var dag som går, jag minns när du första gången skämtsamt klagade på att du fick hålla min tjejiga väska när jag gick på toaletten, jag räckte ut tungan åt dig och blinkade när jag svängde runt lite extra så att kjolen svajade när jag gick...jag kunde känna dina blickar och jag visste att du stolt höll den eftersom jag var din.
Nu bär du alltid min väska eftersom allt är för tungt för mig.

Jag har varit i sängliggande i över ett år nu och jag väger mycket mer, jag sörjer kläderna i garderoben som jag inte kommer i och jag hoppas att du fortfarande tänder på mig som förr trots att jag har för ont för att kunna ha sex numera. Jag minns första gången du kysste mig, du snubblade på trottoarkanten och den blev avbruten men jag älskade hur du slöt dina starka armar om mig, drog mig nära och kysste mig god natt som att ingen annan i världen fanns än vi.
Du fick mig att längta efter fler kyssar och jag somnade med att leende den natten.
Jag längtar fortfarande efter dina kyssar och lever på hoppet att det blir fler.

Du är otroligt stark, både inuti och utanpå, som du bär mig när smärtan stänger av mina ben, gör det med ett leende trots att det måste trasa lite inuti...
Jag minns att du berättat för mig i försäkrande ton att bara för att du inte säger de där tre orden så betyder det inte att du inte känner det, du har bara väldigt svårt att prata om nära saker, att säga sådana ord, jag lovade att lära dig och vi log mellan kyssarna andra gången du kysste mig.

Det är du och jag mot världen, vi är ett team i allt vi gör. Det känns verkligen som att vi hittat hem men har jag gjort sönder dig så mycket att du tvekar? Att du vill bort? Jag vet att jag gör dig så ont när jag driver dig över kanten med mina hemska ord och mina tårar och min hemska ton, men det är som att en annan tar över, hon som har sådär ont, hon som inte står ut och inte finner något annat sätt att lätta på smärtan än att skrika och såra den som alltid finns där. Du.
Du som är så fin, så stark, så omtänksam och öm. Du förtjänar inga sådana ord, sådana påhopp, sådana utfall.
Du förtjänar mig, som jag var när vi träffades och jag vet att jag kan bli henne igen, att jag kommer bli bättre igen, att jag vill bli det. För jag kämpar, för dig och för oss, för vår framtid ihop.

Nu när jag äntligen blivit opererad har du redan märkt förbättringar, du har börjat se ljuset i tunneln, men vågar du låta dig själv tro på det? Lita på att det går uppåt nu? Att jag faktiskt börjar bli bättre? Att vi är på väg till att bli vad vi var när vi först träffades den där varma sommarkvällen i vimlet och det sa klick, pling, boom, kaboom när vi såg in i varandras ögon?
Vågar du tro på att nu är det dags för oss bägge att börja lagas?
Vill du det?