¤

Nu.

Ärligt.
Något ljuger mig sanningen.

du måste förstå att jag inte kan förklara när mina tankar inte ens har punkt eller stor bokstav och hur skulle det se ut om jag bara serverade ett konstant flöde av ord utan struktur som en finhackad sallad och inga som helst ramar och normer på det som flyter ut i fingrarna och ner på din tallrik med förvikta fack precis som en sjukhustallrik i plast för visst skulle du faktiskt kunna ta mig för att vara helt och hållet körd utan vare sig körkort eller annan kunskap i konsten att lägga upp en monolog

Det är sant att jag vägrar.
Vapen. Gafflade ord är redan skadade.

men om man nu ändå ska ta en diskussion om motstånd eller ej så måste jag medge att lagen om motstånd kräver sina triggande bambuskott här och var men för att inte fastna då i det som kallas skottgluggen så har jag varit och köpt en skapligt bra salva som också senare kan användas med fördel till öron och i och med att det på tuben står "Ej för invärtes bruk" så kan ju inte dina trattade ytteröron räknas in som invärtes när de nu är mer än nyttigt överspjäsade och långt bortom hörsels gränssten utvärtes och mer som utomvärdsliga landningsbanor för minsta dallrande kosmiska vibration och dessutom med tentakler innehållande bakvända hullingar som för att fånga ekot som försöker i sin förtvivlan slippa undan hela denna påbörjade avklädda bokstavsnakendans och

Det är sant att jag håller för.
Ögonen.


Sinnen säger sitt.


Ljuger mig oftast bästa.
Sanningen. För stunden.

Ärligt. Känsel.

det blir för nära att inse att jag i detta läge inte har en chans att ta emot din lyssnarförmåga och ej heller bortse från den för att bara servera när allt inom salladsbranschen är vid öppet i och med sensommar och öppet inte kan stängas ute eller hållas kvar för ett 'Ta emot - Storrea; Skalen på köpet!' och in i minsta detalj perfekt för en fattig som bara älskar trögspringande kolhydrater både på längden och höjden tvären och med förmågan att fånga en skalbagge i steget och därför måste jag fortsätta vägra

Vapen. Sanningen. Ärligt.
Orden du inte säger. Lever.

Dags. För efterrätt.
Före. Kolasåsen underst.

Efter

känsel och i alla tystnader som kommer av en tvekan är enda verktyget endast förhårdnad hud och hår som aldrig följer med eller ens kan kallas vinterpälsarnas fuskkopia och hur mycket man än sullar runt och improviserar sibirisk hattmakare är det enda att göra en egnuppkörd hög av permafrostad asfaltbeläggning mitt emellan dina in och utandningar just i ögonblicket exakt när du vänder din värld och i och med att allt annat har gjort sitt så fungerar ju inga vanliga försvar för det finns ändå ögon kvar

Ärligt. Finns det ögon.

Isblå.

och du ropar respekt och river alla ramar på en och samma gång och där doftar alla dörrar vanilj och viol och karmarna flisas sönder snabbare än rummen blir till och det yr gamla ådringar och viner gamla lås och alla kedjor smälter av bara din andedräkt och din vilja med uppskruvad ryggnyckel och ändå

Doftar allt vila. Doftar.
Smakar. Sommarvarm sol och havsbad.

och jag som inte ens gillar salt på hösten och bittra vintrar och med punkter släpper man inga beslut på öppet norrbord och bara kanske kan man se att det smakar som det doftar och där det stiger upp konstiga världar där är redan isen framskuten till april och med det har liksom du dragit iväg baklänges när du nu har varit så noga med att invänta alla coola senfärdiga hydrater.

Kol. Vätskar inuti heta händer.
Eller är. Skiss.

Februari före. November.

Vill relevans. Ena foten först.

Som slutet.
och börjar
gör jag.

Nu. Februari.
En gång till. Backa

för vårens förhinder gjorde sina månader nio som havande av mina hemligheter och inte en enda gång sades något om de tysta nätterna som skulle skymma sovande stenar och salta stränder och aldrig ens på avstånd hördes valarnas sång

Inte då när svanen
redan tystnat

Tre. Kvar. Sanningar
serverade stumt

igen.

och ör vintrigt vida väsen ska hon ta sin lur och över bergen återigen viska hornens melodi vers efter vers medan krodorna sjunger i byn och åter igen nästa februari har de sista tonerna ramats in i sina frostförsedda gnistrande gamla linjegaller precis som alla tidigare säsongers sånger har försökt väcka något nedanför nollan

Tiden har.

Tinat
alla dikens isar.

¤