Han jobbade med veden
och svettades och klöv
en knotbjörk torr o vriden
för yxhuggen -helt döv

"nu får det vara ände"
nu surna gubben till
och lämna knoteländé
på kubben där intill.

Han ville ut o vandra
på landet där han bor
och ingen annan klandra
som rast o vila snor.

Hans slit o vinterns möda
(som varje år förut),
förträngt att vårens gröda
helt sakta brutit ut.

Euforisk blev hans känsla
av vårens spröda ljung
"ack, om jag kunde pensla
hur våren gör en ung"!

Det var ju tidig morgon
han kände vårfrisk luft
med hopp att slippa se nå´n
och babbla strunt förnuft.

Han såg ett strå för vinden
så ödmjukt böja sig,
"en smekning lätt på kinden
är samma vind för mig".

Han gick i morgonsolen
på ängen där han bor,
en sten blev nådastolen
men den var inte stor,

så han satt lågt och nära
en vårgrön betes-äng
och såg en myra bära
ett barr på vägen hem.

Fast det fanns stora hinder
han släpade och drog
helt röda blev hans kinder
men han fick inte nog,

han hämta andan bara
och fortsatte sitt knog.
Han såg nog ingen fara
att gubben satt och log.

”Sitt där och flina bara”
han hörde myran skrek:
”och hur kan du förklara
hur livet blir en lek,

när man som du kan lämna
sitt dagliga förvärv?
Det vill jag bara nämna,
det leder till fördärv,

när man, som du, försummar
att hugga upp sin ved,
på livsvillkoren tummar
gör vintern alltid vred"!

Då ramla han av stenen
och tänkte på sin ved
"Min Gud, ge fart åt benen"!
I skam han hemåt skred.
lolla