Det händer att jag ibland har en underlig känsla, framtiden har redan visat sig i mina drömmar och mina arbetskamrater skrattar när jag om och om igen spontant berättar vad som kommer ske den närmaste halvtimmen. Ja, de skrattar inte för att vara elaka, de vet att det jag säger stämmer, de vet att jag kan sia om vardagen. Jag ser om någon ska få ett trevligt samtal eller om datasystemet ska krascha.

Jag har en förmåga som jag aldrig har valt, en förmåga som jag inte vill kännas vid eller veta av. Jag vill inte veta av morgondagen eller när min granne ska dö. Jag vill inte se, inte höra vad som ska stå i DN dagen efter, jag vill inte veta av finanskriser och krig, jag vill inte veta!

Så du mitt öde, i många år har jag bett dig om tystnad, jag har bett alla framtidsdrömmar stanna i nutid. Jag vill inte resa när jag ska sova, inte heller vill jag sväva i det blå och se hur du bor, låt mig vara! Inte vill jag berätta för någon om vad som ska ske, inte heller vill jag att andra ska vara skeptiska över min förmåga, låt mig bara vara som alla andra. Låt mig bara få leva här och nu, låt nästa vecka vara...