Orkar inte.

Tårarna rinner konstant, och när ingen ser blir min kind alldeles våt.
Jag gör saker i den ordning jag har har lust, men jag kan aldrig komma på något jag vill göra.
Jag vill kräkas, men jag är tom.
Samtidigt får jag inte i mig mer, för jag är mätt.
Jag vill sitta uppe hela natten och strejka, dygna och vara jättetrött imorgon.
Förnuftet får mig alltid i säng.
Hur kan det ens finnas förnuft i allt detta?

Vilka känslor jag har?
Inga. Det är äckligt hur lite det känns.
Dagen som varit finns inte längre och vad som händer imorgon berör mig inte. Nu existerar överhuvudtaget inte.
Vart och när finns jag?
Allt bara är, fast ändå inte.
Allt är uppochner men inget är fel, har välts eller gått sönder.

Orkar inte.