Näsbenet krossades.
Magen slogs gul och blå.
Benen bröts.
Andra bara tittade på.

Tittade försiktigt upp.
Mina händer började darra när jag såg att han var kvar.
Han som varje rast sen femteklass slagit mig tills jag inte varit vid medvetande.
Utan att förstå.
Utan att hinna reagera.
Så sparkar han mig igen.

Jag önskar jag varit stark nog.
Jag önskar jag kunde slå tillbaka.
Men det är väl lättare att bara ta emot.

Människor som står bredvid.
Människor jag inte känner samt mina vänner.
De tittar på.
De är skräckslagna.
Och vänder sig bort.
De ser, men de ser inte.

Jag blundar.
Tar emot sparken.
Jag sakta känner mig ett med marken.