Jag mötte en gång, på nätet
Han berättade tvärsäkert sin historia
Om sin tro, om sin väg dit
Om att han vart pingst vän
Sen rumlat in i den s k trosrörelsen

För att bli Luteran
Och en bestämd sådan
”Bara luteraner är riktigt kristna”
Verkade han vilja säga
Så försvann han

Själv var han vuxendöpt ett dop som han sen
Inte erkända, för han var ju barnbegjuten med
Och han kallade alla döpande samfund som
”vederdöpare” och med den negativa och nedsättande klang
som han kunde ha, i just detta
”Vederdöpare begick våld på Guds ord” sa han
Och på sitt eget och andras, dop

Sen kom han återigen att byta ben
Nu var det andra benet utanför
Och han talade om sin icketro
Predikade mer eller mindre om sin otro
Och åter vart alla döpande, betraktade som lite dumma
Lite mindre vetande, men numer också, Luteranerna

Och han kunde nu inte förstå de ”dumma kristna”
Som kunde tro på Gud
Och han berättade om sitt liv, sin väg mot sin ”otro”
Och han var stolt över den
Sin väg från otro, till tro, mer tro, ny tro och slutligen
Tillbaks till otron, men alltid med en fast övertygelse

Men det kanske allra tråkigaste var nog resten
De vänner han kastade bort på vägen vid varje byte
Vid varje tvärsväng så kunde han inte fatta
Att alla andra inte följde med i hans svängar
Som han hade…
För alla andra ”var ju så dumma”