Hon snubblar på orden, får inte ut ett enda ljud, som att hon drabbats av tunghäfta. Allt hon förmår sig att göra är att titta på honom med den där rådjursblicken som fungerat så många gånger förut. Det finns så mycket hon vill säga, kanske för mycket, men inget bildar en mening, inte ens ett ord. Hon har glömt hur man gör, hur man säger vad man känner.

Trots rådjursblicken rör han inte en muskel, inte ens en glimt av sympati i hans nu iskalla blick. Han spänner hela kroppen och håller krampaktigt i ryggsäcken han packat med fem kalsonger, tandborste, tandkräm, två tröjor och ett par jeans. Hon vet att han är en annan nu, en annan person än han var för två minuter sedan. Innan han sa allt det där, speciellt de där fyra sista orden, som går så fort att säga, men vänder hela världen upp och ner ändå. "Jag vill inte mer" och plötsligt är de två, inte en, utan två. En mening, fyra ord och deras relation är en helt annan, eller ja, de har ingen relation. Ingen alls.

Hans hand tar tag i dörrhandtaget, trycker det sakta neråt, två sekunder som tar död på hennes hopp att de fortfarande kunde bli en. Hon letar efter något att säga som kan ändra allt, som gör att han inte menade allt där där han precis sa, men det gjorde han. Han menade allt, så hon låter honom gå.