Skymningen var nästan vacker,

och gatan ganska blå

Fyllde mina lungor med hjältar,

och läppar mötte Bordeaux

Jag kraschade min älskarinna

Jag lät bli att fylla år

Cykeln gick nedför Uptown,

stegen fastlagda i järnvägsspår

Det var längst bak i en framtid,

och tålmodigt står jag och väntar

Ett par meter kort,

och andnöd vid fönstret som gläntar

Jag gullade med dekadensen

Jag sa upp fantasin

Som ett spöke bakom mina ögon,

kom å lägg dig med sträng min

Natten var den mur som klagar,

och taxichaufförn´ teg stilla

Taggtråden begagnat trasig

och på scen strippan som dansade illa

Jag har trätt förbund av fingrar

Jag glömde att viska varsågod

Början var tämligen enkel,

men innan punkt staplades ord

E6 glittrade som inget annat,

och sövde långsamt ner

Kupoler lustfyllda vid horisonten,

och historien fanns inte mer

Jag applåderade ensamheten

Jag balanserade på tråd

Ingenstans var där stiltje,

så i ett kök viskades om stordåd

Vingar som stod stilla,

och tiden gick runt på ön

Jorden blev återigen platt,

och leken handlade om kön

Jag målade om himlen

Jag lät ljuset lysa slut

Mönstret bildades i sprickorna,

när inget syntes som förut

Förälskelse injicerad som genial idioti,

och ingen rök utan knallpulverpistol

Såg djupt in i kvinnors ögon,

och drunknade sånär i närmsta villapool

Jag vandrade på vatten

Jag gick på grund

Stora starka pojkar blev till barn,

för där fanns inget eller avund

Skärseld färgade svarta höstnätter,

och oväntade ord föll

Bara ett helvetskval kunde försona,

och få romantik att falla omkull

Jag återvände dit

Jag hörde stegen eka

Så kunde enbart frihet ljuda,

kvar bara hudrester att smeka

Tog en annan väg genom stan,

och hjärtat viskade mot asfalt och betong

Bara för att finna vem jag en gång var,

och bli övergiven på ännu en perrong

Jag talade i silver

Jag kysste mot stål

Midnattsstaden var min kyrka,

lyste upp den stjärna som var ett hål

Brandfärgade låg stegen framför,

och elden släcktes med bensin

Ett soundtrack vevades på positiv,

och gränslösheten var skört porslin

Jag ångrade det jag hoppats på

Jag tog min säng och gick

Livet är världens vackraste väntrum,

döden är bara ännu ett ögonblick