Pappa
Finns inte mer
Farfar är kvar, levande
Jojje sa att, det är orättvist, egentligen
Att du ska leva farfar och va gammal och ha ont
Men pappa är död
Visst är det konstigt

Farfar höll med, och tårarna kom i hans ögon
De var andra gången Jojje såg hur farfar grät
De ser dumt ut när farfar gråter, han är ju vuxen
Han är ju gammal, han ska inte ha tårar i ansiktet
Men, ändå, farfäder måste få gråta. Dom med
Jojje grät, han med
Det var skillnad på Jojjes och farfars gråt

Farfars gråt var som tårar som rann utanpå
Jojjes liksom förändrade hela han
Det gjorde ont i hela kroppen och på insidan
I hjärtat, i huvet, och ansiktet blev en grimas de hade han sett
I spegeln när han tittade
Men farfars tårar bara rann ner
De var som uthuset tak, där det inte fanns hängrännor
Regnet bara rann ner från taket ner i marken

Där stod han farfar och tårarna rann som
När regnet kom mjukt ner och samlades på uthustaket
För att sen rinna ner utanpå hans ansikte
Jojje ville ta i honom och han gjorde det, han ställde sej
I farfars knä, höll om hans huvud med sina armar
Och då brast det, som när man lekte med vatten i diket
Och den damm man gjort inte höll mer och vattnet
Rann fritt vidare, farfars gråt rann lika hejdlöst

Jojje grät med som, som om han kände detsamma
Som om hans damm också brast
Som 2 brustna dammar stod de där
Den ene saknade sin far den andra sin son
Men båda hade ont, i hjärtat, och där i sin sorg
Fann de varann mer, än de nånsin gjort förr
Jojje ångrade sina ord och sa, ”jag vill att du lever”
Sa han och kramade farfar ännu mer, de log
Mitt i sin gråt, så log de åt och med varann