Begravde jag ditt ansikte i blekjorden
det urkalkade
det sköra
grävde jag nedom bensättarnas linje
ned i permafrost
ned i strålförnan

nacken din böjd under mårskiktets lätta slöja
handloven din dold av Berenikes hår

begravde jag invid ditt bleka ansikte min röst
att min röst aldrig mer skulle lockas att ljuda
att den må hålla sig otalad
infettad med tran och mylta
skulle den förbli nedgrävd kupad och kuvad
för inget därur kommet har varit mig nådigt
varken krig eller sötma
varken sten eller kärlväxt

klarheten
du försökte ge mig den
de tysta tussarna av tjärbläck

ingenting förstod jag då
allt grävde jag ned där
tillsammans med ditt lysande ansikte.