Men de satt där, nu, det var nästan jul…
De hade först varit i norra Norrbotten
En kort sejour i Värmland och de satt alla där i
Järnvägsvagnen, det var som boskapsvagnar

De hade firat jul, och jul var speciellt, även om han alltid annars sa
Har man styvfar så har man styvmor också
Så var hans syn innan tiden var över så vart de så med
Så styvmor provade en ny men han dog han med

Så han fick både styvfar och styvmor, ”på riktigt”
Som vuxen så for han dit och ”hälsade på” en gång
Med en fru och son, han ville åter se, sitt barndomshus
Men tanten där, som var hans styvmor talade om att

”Hon inte var hans mor på riktigt” så att, han skulle veta
”Som om de där slagen och örfilarna inte skulle finnas kvar”
Muttrade han och log, lite på sidan om liksom
Han satt där, numer var kepsen och snickarbrallorna, uniformen

Men obstinatet fanns kvar, ifrågasättandet
Föraktet för överheten, de styrande…
”Folkpartiet är rumsrena” sa han med eftertryck
”Men de andra dj…. sitter där för pension” sa han

Så var hans syn på det hela, då förrförra gången det begav sej
Med ”borgarbrackor” i statsmakten
Ett sånt hat, mot Fälldin kan bara jämföras med Palmehatet senare
Och ett nytt påtagligt sådant i dagsläget

Men då i järnvägsvagnen satt de då, inlåsta
Visste inte vart, de skulle
Bara Väster eller öster, som i sin tur var norrut
Till Finlandsgränsen och kyla, troligt krig

I alla fall nära kriget, i alla fall nära dödandet
Rödfärgad snö och risk för, död
Men de kände att nu rullade vagnen
Den rullade västerut, mot Norge till

Spontant jubel, och applåder
De slapp, kylan trodde de, och kriget, kanske
Men de skulle bli varse att minus 40 inte var ovanligt
I Värmlandsskogarna, på vintern heller…