Mitt hjärta slår, så börjar allt. Det har ju sitt tempo, rätt lugnt faktiskt. Hade jag gått efter det hade jag nog tagit det lugnt. Min puls är min gåva, min styrka där innanför huden. Jag bara låter det banka sin takt.

Det är inte det som jagar mig. De sena nätterna när jag närmar mig mitt hem. När världen tycks krympa till att finnas bara där jag tittar. När jag känner tyngd på mitt huvud och i och runt. Nej då fortsätter bara hjärtat banka sin takt.

Det är inte det som jagar mig. Nej det vet ni, ni som förvånade känner efter ibland. Ni vet hur det känns. Det slutar aldrig. Lager på lager, skalar jag mig själv i jakt efter hur det nu var jag kände.

För hur var det nu? Snälla säg det igen, för jag kan inte komma ihåg att jag nånsin hört det. Jag kan inte hålla uppmärksamheten skärpt tillräckligt länge. Det glider mig genom fingrarna. Jag hör men jag lyckas inte lyssna.

Tänker; jag är jagad. En viskning. Varför känner jag så? Mitt hjärta är lugnt, svarar mig inte. Nej jag är ensam med tanken. Helt ensam med en röst jag hoppas är min egen. Klockan är 17.51, men jag vet inte vem jag är vid midnatt.