Ett litet, litet munsår, som bara hon ser. Ingen annan, bara hon dömer henne som hon gör. Bara hon ser den där valken på magen som egentligen inte finns och de där två kilona som inte existerade för en vecka sedan. Bara hon bryr sig om att hennes vänstra lilltå är lite större än hennes högra och bara hon bryr sig om att hon inte får alla rätt på sina prov.
Den där längtan efter att vara perfekt, vara sådär otäckt smart, sagolikt vacker och charmigt rolig. Allt är bara fel, nej förlåt, hon är bara fel. Känslan äter upp henne inifrån, vänder ut och in på magen.
Dagarna går till att gömma sig, gömma bristerna, bli ett med den vita väggen på jobbet. Så rädd att någon ska lägga märke till att hon inte är så bra som hon skulle vilja vara. Att hon får finnar ibland, att hon gråter sig till söms och att hennes hår egentligen inte är sådär rakt som hon lyckats få alla att tro, med hjälp av hennes röda plattång. Nej, då syns hon hellre inte alls.
Gömma sig själv av rädsla. Rädsla för att inte bli älskad för precis den hon är. Då är det nog bättre att inte finnas till. Hon tar ett sista djupt andetag innan tabletterna som ska få henne att somna in och inte vakna igen, sköljs ner med lite whiskey från pappas barskåp.
Hon dömde ut sig själv och alla andra. Gav dem inte en chans att visa att de älskade henne för att hon inte var perfekt. För att hon var charmigt blyg, dålig på matte, klumpig och för att hon pratade alldeles för mycket, och alldeles för fort när hon blev nervös.
För det var bara hon som visste om att vågen visade två kilo mer än förra vecka, att hon hade en ny finne undangömd under luggen, ett litet munsår som snart skulle läka och en lilltå som var större än den andra. Bara hon som visste, bara hon som brydde sig, men det visste inte hon.