Har nyss lyssnat på en bok av Hans Villius och hört hur, han omtalade bl a judehatet, som många påstår bara är ett nazistiskt påfund, utan de har funnits från och till sen Jesu tid…. Och inte bara i Tyskland… Objektivt kanske man kan säga att det var mindre i Tyskland än många andra länder innan ”Pajasen” Hitler och hans anhang dök upp. För man måste minnas att ”no man is an Island” inte i såna här frågar framförallt.
Han var inte ensam och om man läser historia så ser man en del, ett av de värsta rent förståndsmässigt och politiskt är ju att utse Hitler till ”fredspriskandidat”. Men redan då, så borde så pass ”upplysta människor” som en fredsprisjury insett att, detta var vansinne.

Och en del säger att ”Judarna dödade Jesus” t o m, vilket är märkligt de med, då för de första, Jesus var jude själv och borde dömts av judar ifall han skulle dömas för nåt men framförallt, Israel var under Romerskt, Italiensk om man nu vill, styre, i alla fall europeiskt ockupation och dömdes således till att, överlämnas åt religiösa fanatiker av en Romare.

”Jag tvår mina händer” sa Pilatus men överlämnade honom i alla fall med sina ”tvådda händer” men bistod med soldater både till att pina och tillåta att andra pinade honom.

Men när det gäller det jag hörde så var det en fransk soldat av judisk börd, som ”skulle dömas” och en av ”bisittarna” lär ha sagt att om honom”för judarna finns vare sej ära, stolthet eller förräderi” ”de har varit så i århundraden”

Det judiska hatet var så omfattande så man skrek inte ”död åt Dreyfuss” utan man skrek (naturligtvis) ”död åt juden Dreyfuss” eller rent av ”död åt judarna”. Vilket vi faktiskt känner igen och läser om varje påsk…

Så småningom så ”upprättades” hans anseende en del, han fick tillbaks sina gradbeteckningar, ställning i samhället, o s v men händelsen berättar mer än nåt annat kanske att Nazismens tankar inte var de enda som florerade judehat i världen, innan 2:a världskriget…
Och i vårt land inrättades 1921 ett ”institut för rasbiologi” och man fick en professur, man talade om ”raslära” och vissa var värda mindre än andra. I Sverige så var det mest mätning av huvuden på samer man ägnade sej åt, men hade en hel del kränkande grejor för sej mot dessa människor som idag ses som horribla. Och ”rasbiologin” i vårt land, var nåt som överlevde både världskriget och mord av andra folk, judar, zigenare m fl innan det så småningom försvann men innan dess så kunde man t ex få se följande ”Dahlberg ansåg att den svenska steriliseringspolitiken inte skulle ge någon allmän folkförbättring och att judeförföljelsen i Tyskland inte säkert kunde ge några positiva rashygieniska verkningar”. Gunnar Dahlberg var en av dess chefer från 1936 och framåt.


Nu är det mer en arabisk företeelse det här med judehat och nyheterna i västvärlden som sysslar med sådant… inte uttalat naturligtvis men uppenbart, för den som vill se
”den som vill höra hör de som vill se, ser”

Men det har gamla rötter och i vissa fall, uttalade….









Från nätet:

Alfred Dreyfus, född 9 oktober 1859 i Mulhouse, död 12 juli 1935 i Paris, var en fransk officer av judisk härkomst, kapten, huvudperson i Dreyfusaffären som utspelades kring sekelskiftet 1900.
Dreyfus anklagades 1894 för spioneri och dömdes till livstids straffarbete på den sydamerikanska Djävulsön strax utanför Guyana. På samma ö satt senare den franske författaren Henri Charrière, som skildrade sin vistelse i boken Papillon.
Han fick senare upprättelse, bl.a. genom skriftställaren Émile Zolas tidningsartikel "J'accuse" (’Jag anklagar’) och återinträdde 1906 i tjänst och återfick alla sina militära utmärkelser. Han tilldelades samma år Hederslegionen. Dreyfusskandalen räknas som en av de mest antisemitiska offentliga händelserna i modern tid fram till andra världskriget och judeutrotningen.
Dreyfus tjänstgjorde i första världskriget.