Det var en gång ett land, som luktade fisk
Ty man levde av
Torsk och kolja
Och i det landet hada man samlat så många
Mindervärdighets komplex
Ja det var så många så man hade hela ryggfenan full
Och landet var mindre än länderna runt ikring
Och de var så ynkligt så fjordarna gick vidare in
I nästa land

Men så hittade man nåt
Bland de fiskstinkande invånarna började man
Lukta inte bara fiskolja utan
Mer nåt svart, illaluktande det med, nåt kletigt
Men dyrt, och de blev dyrare
Och det kletiga smetade av sej
På invånarna så de trodde sej bättre
Än andra, ja så illa var det så snart
Så DE trodde sej bättre än alla andra
Och man utnyttjade arbetare från andra länder

Och man sa föraktfullt om dessa människor
”att de är inte jobb för oss”
Så även om andra insåg att det var samma slag
På dessa drygskallar, som det var innan
Dessa torskluktande varelser men nu med höga näsor
Riskerade att drunkna i sina duschar och vid störtregn
Men de var samma typ av varelser, inte bättre än förr
Inte bättre än nån annan
Inte bättre än när de fick fredsprisutdelningen kvar
För 100 år sedan drygt… som ”ulandsbidrag”

Men de var inte sämre heller…
Varken då, eller nu
Skillnaden var väl att de betedde sej sämre, nu
Fast de NU själva var övertygade om, att de var bättre
Ja de betedde sej så överdrygt så världen talade om det
Och de visade sej vid en ”mänsklig katastrof”
Att med dessa höga näsor kan även där
Vadsomhelst hända…

Och det hände, och en slags ”guds förnimmelse”
Eller kanske mer, tvärtom…
Så fick detta dryga land, med sina höga tankar om sej själva
Ett svar på sin högfärd
Sitt tugg om alla andra
Sitt nordtugg och
Även de fick se att de likt slavarna sa åt de romerska härförarna
”kom ihåg du är inte odödlig”….