Ingenting vara för evigt. Inte ens min smärta, inte ens min kärlek. Det som sägs bakom stängda dörrar, smiter lätt ut ur nyckelhålet. Dina ord kan nita mig i ansiktet, men såret lär försvinna. De spelar spel i kärlek, den som blir sårad först förlorar. Den andra blir vinnaren. Jag är alltid förloraren. Det finns människor gjorda av sten. Det finns människor gjorda av gelé. Jag är ostadig, jag finner inte min plats. Allt susar förbi i en rasande fart. Jag hinner inte se, jag hinner inte reagera. Jag bara följer efter, med tron om att hitta hem. Folk pekar åt olika håll, skriker i mitt öra, drar i mina armar, knuffar mig, iakttar mig med sina ivriga ögon. Inuti mig växer ett stort svart hål. Lika svart som natten. Jag vandrar genom berg, genom skogar. Snart är jag hemma. Deras ord ska inte få mig att falla, de ska inte få mig att ge upp.