Vi måste ha glömt dem, dansarna
hur de rör sig, hur de rör oss,
nebulösa, undanflykta
och lindansösernas utsträckta armar
som famnade de luften

med bedövade fingertoppar
parasollets handledstunna grepp
hennes hår ett nimbusmoln
mot den nedgående ridån
och vi sträcker oss efter fallet

önskar att fånga ett bestående
min famn är tom på längtan
inga tårar när kulisserna rasar
jag vill älska som eld
brinna som människorna brinner;

en reva blottas i glömskans tyllridå
golvtiljornas vågor slätnar
elden endast silkespapper i golvfläktarnas storm
vi måste ha glömt dem, människorna
hur de rör sig just som oss
drömmer djupt och bedövat
om föreställningar och salig höghöjdsdans