Tågkyrkogårdens rostbelupna räler
hur färdens hjärtan ännu mullrar
av tider som gått och samlats
djupt i träsliprar och stål
nynnar ännu dunkla melodier
om lupinerna längs spåren
lukten av elektricitet
varmt järn och trådar sjunger blått
om att älska att färdas
att vara på väg och resa
att inte vara härvarande
jag stannar till i en stad, främmande:
jag har alltid varit vind
stannar vinden dör den