Hon sitter vid en dödsbädd
hos en sårad tennsoldat
han dricker hav ur hennes händer
och den enda tröst hon begär
är två släta stenar
och ett stycke drivved från sagornas stränder
i bilderböckerna tecknar hon
kubistiska rävar, surrealistiska drömmar
och en kärlek så förtärande
som ormvråken älskar sina döda
i grottlyets revbensmörker
väntar vråken hennes byte
hur hon slickar blod från överläppen
utan ansikte är hon
orörbar och utan sorg