Goebbels människan…
Ja människa inom parentes kanske men ändå
Den som kan ”propagera så han tror sej själv” i rasande utfall skriker och vrålar han på filmerna från längesen. Idag är det många år sedan.. men i sin fanatism och sitt hat så kanske han är den enda som i praktisk ”retorik” kan tävla med den ”mustachprydde korpralen”.

Han gick så långt i sin fanatism så han dödade inte bara sej själv utan även sina barn, hellre än att de skulle få gå en för honom ”oviss” framtid till mötes.. Hela hans liv, hans sorgsna eftermäle blev just, vansinne, eller kanske mer, vansinne i praktisk funktion

Men det som borde tatt stopp där verkar finnas kvar. I delar, i valda delar eller mer.
Vi har sen dess sett mer folkmord, vi sett om det i Kambodja, i Afrika och i viss mån, även i Sovjet, i första hand. Och man har snackat om ”oliktänkande”, stamtillhörigheter, eller andra rätt udda skillnader. I alla fall inga skillnader som betyder nåt. För alla har vi rött blod, oavsett vilken färg huden har, alla har vi hjärnor, hjärtan (nåja rent akademiskt så kan man undra om just det på en del) njurar, svagheter, styrkor, fötter som kan gå, händer som kan röra sej, göra ont, och gott.

Men ändå så ibland så kommer detta fram, denna ”vi och dom” och det handlar rätt sällan, även om det ibland är så, om åsikter… Och de faller även det på sin inkonsekvens för om man har åsikten att andra är underlägsna så… är inte själva den tanken, en ”underlägsen tanke”? Kanske den enda egentligen men ändå… vad är en människas värde baserat på, utom sin existens, sina tankar och framförallt kanske, dess handlingar? Som liksom bekräftar att om man uttalar den, så har man själv redan diskvalificerat, sej själv?

För skulle man skjuta norrmän för en händelse och en mördares skull, eller se ner på dem? Man kanske kan se ner på ett system som fostrar till såna handlingar. Om man kan finna sånt men dit är en bit.
Skulle vi se ner på landsmän till han som mördade vår minister, när det troligen är en landsman, till oss som mördade statsministern?

Men Goebbels människan finns, tydligen, till en del hos vissa och man förundras, frapperas över det sätt vilket båda konsekvent tänkande, samhörighet och medmänsklighet liksom inte finns ibland.? Eller om den medvetet tas bort?

Eller om det utkristalliseras av nåt annat… ”orerande”….