Hennes blick är kall
Hennes rygg är rak som en fura
Stolt går hon runt i staden
Folk omkring undviker henne
De är rädda, måste kasta osynliga stenar
Ingen vågar inse sanningen
De går runt o viskar
Om den kvinna som går där
Lika kall och vacker som frost

Kallar henne för lösmynt
För hon lämnade ju honom
Hon står stadigt, stänger öronen för orden
Stänger inne sig själv

Sanningen vill ut
Kan ni inte förstå
Vad som egentligen hände
Med kvinnan som kallas frostens dotter
Som använder sitt kalla yttre för att skydda sig själv

Det var inte hon som lämnade honom
Det var han som lämnade henne
Och tog allt hon höll kärt
Spridde ett rykte, som sitter fast
Som inte försvinner

Nu när ni ser henne
Har hon blivit ett med sin natur
Hon är frostens dotter
Kall och osårbar