”Det finns mer jag vill checka in, innan jag checkar ut”, sa han och stirrade ut över staden som från den höga kulle vi stod på såg ut som ett täcke av skinande ljus. Han fortsatte: ”Man tar helt enkelt inte livet av sig, det är inte ett alternativ”, och jag flikade in att man inte sårar, traumatiserar, sina anhöriga på ett sådant fegt sätt. Vi hade inte så mycket mer att säga efter dem orden, och tystnaden som följde sa mer än vad ord kunde gjort. Jag log lite inombords över att vi kunde nå en sådan samstämmighet, på tal om ingenting. Vi slöpratar ofta vid frukostbordet då jag sitter mitt emot honom och han matar mig växelvis med plattityder och intressant fakta, och jag försöker få ge mig plats att säga något, men blir allt för ofta överkörd av hans haranger. Det går inte att lära en gammal hund att sitta, som man säger. Far min gör likt han brukar, och med en dåres envishet vägrar han ändras, och med en dåres envishet hoppas jag på att han ska det. Likaså hoppas jag på att min mor ska ändras, och allt omkring mig. Om det vore så att världen faktiskt går under detta år, år 2012, skulle jag veta exakt hur jag skulle värdera allt då? Vad är viktigt, vad är oviktigt, vad behöver jag mer av i min vardag, vad behöver jag mindre av, vad gör mig glad, vad gör mig ledsen, vem är energitjuv, vem är stimulerande att vara med, vilken mat är nyttig, vilken är dålig, vad är rätt mängd tid att se på tv och använda dator per dag, etc. Faktum är att jag och många fler skulle leva, åtminstone i detta verkningslösa konsumtionssamhälle som många västerländska länder befinner sig i, lika zombie-aktigt som vanligt. Om Gud fanns, finns, har han då en plan att låta det gamla, vår värld som vi känner till den idag, ersättas av något annat, något mer organiskt?