In kom mannen med den svarta smala slipsen. In i det sterila rummet ingen kunde förstå att han kallade sitt kontor. Mannen i den svarta smala slipsen kunde inte i sin vildaste fantasi förstå varför rummet inte kunde kallas ett kontor - allt som behövs för att ett rum ska heta så är ett skrivbord och en kontorsstol, och det hade ju han. Han brukade inte jobba så länge, utan hade ett typiskt nio till fem -jobb. På något sätt lyckades han ändå komma hem så sent att hans fru oroade sig likt en mor oroar sig för sitt barn. Självklart hade de sena ankomsterna en rationell förklaring: Han ville inte hem till ragatan han av något skäl namngav som sin fru.

Han hade alltid trott sig ha koll på hennes beteende, kände henne som baksidan av sin hand vid det här laget, men nej – likt en tiger från savannen kan hon inte tämjas. Varje gång Mannen i den svarta smala slipsen kom innanför dörren till sitt till ytan idylliska hem var hans fru redo att konfrontera honom, alltid med ett stort glas rött i handen. Till en början verkade frun avspänd, och mest glad att hennes man var hemma, men allt eftersom Mannen i den svarta smala slipsen spelade som om inget hänt, som om han var i tid till middagen som kallnat och behövdes värmas upp på nytt, blev hans fru allt mer irriterad. Mannen i den svarta smala slipsen fick som mest ett glas vin – resten av flaskans innehåll åkte rakt ner i fruns strupe och resulterade i en allt mer upprörd och frustrerad fru, dock behöll Mannen i den svarta smala slipsen lugnet längre än vad som verkade normalt för situationen han befann sig i. Frun spetsade köttet på det sätt hon hade spetsat sin man, om han inte hade suttit så långt ifrån vid andra kortändan av bordet. Det överdimensionerade bordet kunde med lätthet kunnat ta ytterligare tjugo personer, men frun sade sig aldrig ha tid för besök: ”Jag är för trött, jag har inte tid, en annan gång,”, och så vidare. Tråkigt, tyckte Mannen i den svarta smala slipsen.