Tunnelseende


Det är morgon och jag sitter på tuben på väg till skolan, helt insugen i min bok. När ett säte bredvid ditt är ledigt hoppas du alltid att någon hyfsad person sätter sig bredvid, och med hyfsad menar jag någon som inte är så bred att personen fyller ut två säten, luktar outhärdligt eller bara allmänt besvärar dig.
En man som ser ut som Plura Jonsson sätter sig bredvid mig, iklädd en grön tygjacka, en likadan typ av jacka som en jägare kan tänkas ha. ”Fan”, tänker jag. Nu satte sig just en sån där person som luktar outhärdligt bredvid mig. Han luktar A-lagare, pundare, avlopp – alla typiska lukter du skulle vilja spara på en flaska likt Jean-Baptiste Grenouille i ”Parfymen” och ge till din käresta. Jag fokuserar allt mer på min bok i hopp om att filtrera bort alla odörer. När Plura börjar mumla och snacka osammanhängande för sig själv tänker jag bara att han är en typisk missbrukare, förmodligen alkoholist, och sånna har man ju varit med om förut, den sorten går att ignorera – men den här personen var annorlunda…
Till en början gjorde Plura mer eller mindre klara observationer på sin omgivning, och kommenterade reklamaffischer, försökte skapa samtal genom att tolka folks klädsel eller de senaste nyheterna – allt rörigt komponerat i en symfoni med för många falska toner.
Eftersom Plura satt precis till vänster från mig, endast ett säte ifrån, så kunde han inte undgå att göra någon form av anmärkning på mig – antingen angående hur jag såg ut eller vad jag gjorde. En snabb sådan kom i stil av något likt:
- Åh fan, han läser en bok om bergsbestigning eller vad det är… aja, intressant… hur som helst, var vare jag va … jo juste…
(Sen slutade jag lyssna igen).
Jag fortsatte läsa min bok om bergsbestigning, och tanken slog mig att Plura fan i mig hade lite rätt med att säga att The Dharma Bums, skriven av Jack Kerouac, faktiskt handlar om just bergsbestigning. Han måste nog läst den boken, eller så chansade han bara.
Jag är inte insugen i min bok längre, utan filtrerar bort mindre och mindre av Pluras harang, och trots det som endast verkar vara en ändlös sörja av konsonanter och vokaler som bildar osammanhängande ord, som i sin tur bildar meningar han inte har en aning om att han säger, så bär Plura på någon slags vishet. Han har lärt sig allt den tuffa vägen, det är uppenbart, det har väl alla missbrukare eller hemlösa. Flådda till benen av gatan så blir deras gemensamma nämnare att dem bär på minst sagt omtumlande historier.
Någonstans, jag tror det var vid Midsommarkransen, så kliver en man in i tunnelbanetåget med staplande steg och klagostönen följer tätt inpå varandra. Han sätter sig mittemot Plura med ett stön, och tar sig för vänster axel, och grimaserar.
- Hur är läget, kompis? Antar att det inte bara är Jesus som bär törnekrona, sa Plura och tittade intensivt med en fast blick observerandes på mannen i plågor.
Just i detta ögonblick låtsades jag bara läsa min bok. Min fulla uppmärksamhet hade hamnat hos Plura.
- Aaah, asså jag har så jävla ont i axeln, säger mannen med törnekronan, och grimaserar. Du vet, den gick ur led för ett tag sen, gör så inihelvete ont.
- Jag hör dig, broder, sa Plura nickandes och fortsatte: Ska du inte till en doktor och kolla upp det? Ingen människa ska behöva lida mer än vad hon redan gör.
- Aaa, jo, sa Mannen i törnekronan. Blev ju misshandlad förra lördan – Plura och jag spärrade upp ögonen. Mannen fortsatte och berätta:
- Deva ett jävla gäng som sparka och slog på mig, tog min plånbok o allt, jävla skit, helvetes jävla… jag vet inte vad jag ska göra, har så jävla ont och har inga pengar, ingen som tar hand om mig.
- Hjärtskärande, sa Plura. Var fan sa du att det va nånstans? Liljeholmen? Jävla djur dom där asså. Var sitter mänskligheten i dom, va? Det är tamejfan stört att sånt här ska hända… man börjar tveka på existensen av gubben på molnet liksom…
- Mannen i törnekronan nickade som svar och fortsatte med sina klagoläten, och berättade att han ska av nu. Vi hade kommit fram till Mariatorget.
- Tare lugnt nu föfan, och krya på dig me’ allt.
Mannen i törnekronan gick ut ur tunnelbanevagnen med släpande steg, och hans klagostön ekade i allas våra huvuden långt efter han var borta.
Någon slags Messias kanske han är. Allt jag vet är att han kommer bli dränkt av storstadshavet – förbli blott en förnimmelse, knappt ett minne för dem flesta. Såna som honom förkroppsligar orättvisa.

Tunnelbanan åker förbi Slussens instängda mörker, kommer ut ur tunneln och vårsolen ger skimmer åt huvudstaden i Lilla Landet Lagom. Tåget närmar sig Gamla Stan, och jag kan aldrig någonsin bestämma mig om jag ska sitta till höger eller vänster i tunnelbanevagnen, för jag tänker alltid att vilket håll har vackrast vy när man når Gamla Stan. Denna gång tittade jag på ljusspelet i vattnet, på höger sida. Jag tror jag lutade mig tillbaka i sätet av belåtenhet och drog en djup suck, men jag är inte säker. Dem tidigare konversationerna mellan Plura och Mannen i törnekrona hade gjort mig lite disträ.
Tåget stannar vid Gamla Stans tunnelbaneplattform, och jag vänder mig till vänster för att se på allt folk som ska kliva av och gå på tåget. Vissa står bara kvar på plattformen – röker, läser Metro, pratar i mobiltelefon, blickar tankspritt ut mot stadens siluetter.
Jag ser ryggen på någon som står på plattformen med en cigg i höger hand. Det är tidig morgon, men personen hoppar ganska piggt fram och tillbaka, kanske för att hon fryser, kanske för att hon vill hålla sig vaken och pigg. Hon vänder sig i samma stund som hon blåser ut ett rökmoln, sitt korpsvara hår kastas slarvigt över hennes ansikte, tar upp sin mobil och sätter den mot sitt öra. Jag hör svagt hennes röst för bråkdelen av en sekund innan tunnelbanedörrarna stängs. Hon har en len hes och kvinnlig stämma. Det var något musikaliskt med hur hon sa ”hej”, och sättet hon blåste ut sin tobaksrök var graciöst och sexigt som en ballerina rör sig.
Hennes vackra anlete…
Tåget börjar rulla.
Smärta högg mitt hjärta som det gjorde varje gång jag såg en tjej jag förälskat mig i som var på väg i motsatt riktning i denna allt för stora värld.
En känsla jag inte ens önskar mina värsta ovänner.
När fan gick Plura av tåget? Så fort Mannen i törnekrona gått av vagnen, klädd i plågor från topp till tå, sjönk jag sakta ner i min bok om bergsbestigning igen och Plura återgick till att vara samma knäppa person jag till en början tyckte han var. Affischen med spanskkursen verkade återigen fånga hans intresse mest.
Som vanligt, likt jag alltid tyckte, så var en intressant person bara intressant i absoluta början. Fan ta mig, jag ska alltid återuppfinna hjulet, och nu hade jag låtit mig luras igen. Jag har låtit mig själv tro att jag kommer att sugas in i mina förnimmelser. Jag ska bli och känna vad jag ser och rör. Plura och Mannen i törnekronan är Gudsförgätna barn. Jag var naiv nog att sympatisera med dem – som att jag skulle hitta en bit av mig själv i dem. Jag värderar folks ryggsäck och personlighet högre än deras plånbok, hade jag försökt berätta för min mor - till hennes stora besvikelse. Det var ”bedrövligt”, som hon ville kalla det. ”Pengar värderas högt i dagens samhälle, och du är helt out om du inte fattar det”, sa hon.
Jag kommer att skratta åt det citatet, skaka på huvudet åt det, ända tills dagen jag dör och prästen står böjd över min kista och säger:
Av jord är du kommen - jord ska du åter varda. I Faderns, Sonens och Den Heliga Andens namn… Blabla…
Människor förblir människor, och de som tror att vi kommit någonstans sedan Jesu födelse gällande vår moral och etik – låt dem brinna i skärselden eller få någon annan uppläxande bestraffning.
Människor ändras aldrig, och utan cynismens polerade glasögon kan jag inte se världen som den egentligen är.
Jag har alltid undrat vad det finns för mig i riktningen jag inte tar. Det enda man egentligen borde ångra är det man inte gör, om ens det. Den som oroar sig över något oroar sig alltid i onödan av två skäl:

• Om det blir exakt som du oroat dig, då oroade du dig helt i onödan, för utfallet hade blivit som det blev hur som helst
• Om det inte blir på samma sätt som du oroat dig för har du också oroat dig i onödan, för du fanns det inget skäl till oro från allra första stund.
Min poäng är inte att spela smart och klia mig i mitt stora skägg som någon vis gubbe sittandes på en sten långt ut i skogen, utan det är helt enkelt för att framföra en livsfilosofi.


Kom låna törnekronan min

Någonstans, någon gång på kvällen, så sitter Plura på en parkbänk med sitt vanliga gäng i ett smutsigt hörn av en annars så förnäm stadsdel. Varje man i gänget skålar sin öl mot varandras, som om dem hade något att fira, och det dova ljudet som frambringas från aluminiumburkarna understryker bara den lågmälda stämningen.
– Världen är vår, säger en av Pluras vänner, sluddrar och pekar ut över sitt rike likt Caesar hade gjort med Rom, och spiller ut halva sin femtvåa.
Den Jeff Bridges-liknande mannen fortsätter:
– Hur hamnade vi här, va? Äree politikerna som satt oss i skiten eller äree vi själva, va? Vettefan, det bah är som det är, karma eller nåt, säger han och sveper resten av sin öl och torkar sig runt munnen med baksidan av sin hand.
Man kan tänka sig att alla svenska missbrukare ha klassiska arbetarklassnamn: Lasse, Ove, Stefan, och benämningen på dem flesta av Pluras kompisar var likt exemplen.
Plura var glad att däcka innan Jeff Bridges haranger kom i allt för stora salvor. Klockan var strax efter midnatt och dem tre männen hade gott och väl druckit konstant sen tidig kväll. Den tredje mannen, ett riktigt benrangel med hudtransplantationer på båda armar, sökte igenom sitt umgänges fickor, hittade båda plånböckerna och gick till Donken för en cheeseburgare och en jordgubbsmilkshake. Han gick ut i den kolsvarta vårnatten och ner mot kajen, där fullmånens skimmer och gatlyktornas ljus dansade på vattenytan.
Han ringde sin sedvanliga langare, och inom en halvtimme hade han satt nålen i ådran på sin redan söndertrasad vänsterarm, lamslagits av ruset och däckat på närmsta bänk några meter ifrån.
Det var hans rutin. Allt var rutin. Sen hade det följts av att Plura och Jeff Bridges i all förvirring ringt honom dagen efter och undrat om ”var fan våra pengar är”, samt ”var i helvete är du någonstans”. Benranglet hade förklarat att han är där han brukar vara varje måndag, och pengarna han tog är givetvis ett lån.
För att skrapa ihop det han lånat var han tvungen att stå vid diverse tunnelbanestationer sex timmar om dagen i två veckor, tigga och sälja Situation Stockholm, för att få ihop det han faktiskt stulit och inte lånat. Lånat heter det ju om man gör en överenskommelse med personen man ska få pengar av, och skakar hand på att man ska betala tillbaka… nej detta var mer stöld, och det var inte första gången heller.
Jag är skeptisk mot uteliggare. Om man ger dem en tia, en tjuga, hur vet jag att dem inte köper öl istället för mat för pengarna? Om någon sjabbig medelålders man vinglar sig fram i tunnelbanevagnen och ber om pengar så blir jag inte motiverad att ge ett par slantar jag lika gärna kan köpa en läsk eller en glass för. Det är en ständig motsägelsefull balans mellan sympati och förakt. Ibland ger man glatt en tia till någon i nöd, ibland möter man inte ens blicken hos personen. Men räcker givmildhet i en värld där enstaka goda gärningar försvinner likt tårar i regn? Åt helvete med Röda Korset och alla deras ”välgörande projekt/kampanjer”, när majoriteten av alla pengar du ger går rakt ner i någon fet sliskig bolagschefs ficka, som använder pengarna till att gå på porrklubb, och köpa sex från minderåriga.

kapitel tre
Vi går tillbaka till Mannen i törnekrona från dagen innan. Han följde Pluras råd och gick av vid Mariatorget, och gick de dryga två kilometrarna till SÖS. Färden var plågsam och långdragen likt judarnas uttåg ur Egypten, och när Mannen i törnekrona väl kom fram så däckade han precis utanför akutmottagningen. Han hade vätskebrist, och den konstanta smärtan hade sugit ut varje droppe av den lilla energi han hade. En äldre dam gåendes med sin rullator, bärandes på en bukett tulpaner i sin korg, fick syn på mannen som låg på rygg med armar och ben utsträckta, vridandes i plågor. Mannen i törnekrona hade fallit väldigt olycklig på sin redan skadade vänsteraxel.



Den äldre damen gick med långsamma steg fram till mannen, och sparkade lite lätt på hans buk med sin högra fot, och sa med gäll, raspig och darrande röst:
- Hallååå, hallååå, men vaknaråå, hallå?! Du kan ju inte bara ligga här förstår du väl, är du inte klok.
Mannen i törnekrona filtrerade bort hennes ändlösa uppläxning. Han kunde ändå knappt höra vad hon sa på grund av smärtan som ockuperade alla hans sinnen.
Den äldre damen vinkade över ett ungt par som släpade in Mannen i törnekronan in i väntrummet, där han kort därefter la sig raklång på en soffa med en nummerlapp liggandes på magen.
– Nr 53, 53, sa en outhärdlig kvinnostämma bakom disken. Kvinnan upprepade numret minst tio gånger innan en ung kille i mitella petade och peka på Mannen i törnekröna, som reste sig segt som att han blivit väckt ur en härlig dröm.
Det var en komisk syn när den unga killen i mitella hjälpte fram Mannen i törnekrona fram till disken med surkärringen. Två skadade soldater bärandes på olika berättelser… och smärtor. Ögonen hos Mannen i törnekrona tårfylldes när han i sin outhärdliga smärta fick veta priset läkarvården på akutmottagningen kostade. Han hade 150 kr, det kostade 350 kr, och han föll till golvet likt hur en tjänare faller till golvet för att be om sin överordnades barmhärtighet.
Ridå.
Mannen i törnekrona gick ut från SÖS med ett leende på läpparna. Ett leende som var högst oväntat och motsägelsefullt. Han hade bara timmar tidigare vridits i plågor av sin förbannade axel, och nu fungerade morfinet och de starka värktabletterna med euforisk effekt. Ett problem mindre ur världen. Läpparna vibrerade av entusiasm, och han var redo att se denna annars så grymma värld med ett par nya glasögon. Saker var okej. Dock inte på finansiella planet.
När Mannen i törnekrona för ett par timmar sen hade legat på golvet till SÖS akutmottagning med för lite pengar för att betala för sig själv så var han tvungen att ringa sin livlina – sin bror. Hans bror var alltid där, i vått och torrt, och när han hörde att sin bror var i nöd både gällande hälsan och ekonomin tvekade han inte länge, utan tog bilen förbi Essingeleden, och var snart där med både pengar och ett varmt omfamnande.

Några timmar tidigare
- Men vad fan, inte nu igen! Vänta… jag tar hand om det här, det är lugnt, sköt ert nu, sa brodern, plockade sakta upp sin bror i törnekrona från golvet, torkade hans tårar och hyschade hans klagoskri.
- J..ja.. jag har så jävla ont, stammade Mannen i törnekrona fram.
- Det är okej nu, det ordnar sig, du ska få hjälp, sa brodern.
Folk i väntrummet blev såklart väldigt förvånade och nyfikna, somliga även väldigt irriterad, en och annan förbannad över detta spektakel, men återgick ganska snart till sitt.
Sina plågor, sina tankar.
Efter timmar av tester, läkares förstående hummande och nickande, väntan och åter väntan var brodern och Mannen i törnekrona på väg i broderns nya Mercedes för att åka hem till broderns villaförort för lite mat och vila.
- Du vet att jag inte kan fortsätta göra det här mycket längre, va? Jag älskar dig, men du suger musten ur mig, och ditt liv funkar varken för dig eller någon annan kring dig. Du blev varslad för två månader sen, och du har lyckats skaffa dig ett liv som liknar en uteliggares liv med livslångt missbruksproblem. Du har slösat alla pengar på Gud vet vad. Du måste våga möta dina problem i vitögat! Det kommer inte funka mycket längre till, sa brodern med ett tårfyllt vädjande.
Mannen i törnekrona stirrade ner i sin nyss uppdruckna kaffekopp. Han var lite av en vardagsmartyr, och hälften av allt som hände honom var ingen annan än hans eget fel.
- Nej jag vet, jo jag ska, sa han med en tyst röst och tittade försiktigt upp med hundögon.


- Jag svär, jag bryter kontakten om det händer snart igen. Min bägare rinner över, saker har fan ta mig sina gränser, jag måste kunna tänka på mig själv också. Jag får komma med massa vita lögner för min fru och mina barn för att dem fortfarande ska tro någorlunda gott om dig. Kan du fatta, jag kallar ditt jävla missbruk en långvarig influensa, och inte nog med det, dem köper den lögnen, det är helt jävla sjukt.
Nu hade brodern höjt sin röst till falsett, spärrat upp ögonen och hånlett åt sin lillebror, som i sin tur var tvungen att ta av sig sin törnekrona ett tag – saker och ting var ju till stor del självförvållade ändå. Förutom misshandeln för dryga veckan sen. Han skämdes lite, tittade ut genom fönstret och det blev tyst för en stund.


Senare på natten i en annan del av stan
- Gör aldrig om det där din jävel, det är sista gången du blåser och rånar oss så dära, fattaru!? Vem fan troru att du é som försöker blåsa oss, va!?
Benranglet kysste sitt blodstänkta kors han hade runt halsen och kved. Han hade länge skrikit, men smärtan var för stor för det nu. Han var halvt medvetslös, blodig och blåslagen med ett spräckt revben. Pulsen slog okontrollerbart fort, adrenalinet pumpade och han började andas fort och hackigt. Det fanns inget slut på detta, så det var lika bra att be till högre makter om ett.
Jeff och Plura tände varsin cigg i en synkroniserad rörelse. En viss elegans fanns i den kaotiska scenen. Det Scorseseröda blodet sipprade nedför kullerstenarna ner i vattnet och förstörde fullmånens lekfulla ljusspel på vattenytan. Vattnet skvätte lite ängsligt. Det sov och ville inte låta sig störas i nattens harmoni.
Jeff och Plura andades ängsligt ut varsitt rökmoln som steg upp i metanskyarna och försvann.

---------------

Boendet var inte idealiskt, sysslorna var av ren Sisyfoskaraktär och livet var kantat av besvär.