0.

Döden i sin slitna rock,
stora knän och sorgsna ögon
lyfter med spensliga händer
en kopp körsbärste vid ditt bord
och tiden skall fortsätta vandra
men inte längre med dig
du sitter mittemot och nickar
och hon reser sig, blåsippor vajar
och mjukt som bugande vide
räcker hon dig handen
för ut dig till fåglarna och skogen