Ögat förför mej
Eller egentligen, det ögat ser förför mej, det är som nåt slags förbannelse mer än förförelse för ögat ljuger så ofta, eller mer kanske bilden, bilden ljuger om saker, självklara såna, självklara saker i tanken men inte, i praktiken.

Vackra människor är goda människor, vackra hundar är snälla hundar, tror man nånstans, inombords, man tror det hör ihop. Fula människor är elaka som Uria Heep, typ, urtypen för den där förförelse tanken i motsats, och avförelse naturligtvis det som får allt konsekvent tänkande.. inkonsekvent
Fula hundar är farliga hundar…

Och det räcker inte, döden är så definitiv och självklar, liksom en skada eller nåt, en människa får ”alltid ett värre straff” om hon eller han, är snygg, vacker, förförisk…. Straffet möts i ”oj så hemskt och hon/han som var så snygg”….
OJ hon dog, ”och hon som var så snygg”, miljoner har dött sen 1962 genom självmord och överdoser men, det som fashinerar är just att hon som dog då, var nån alla ville se, känna, ha, och bli förförd av…. Och det var SÅÅÅÅ mycket värre att hon dog och var SÅ vacker….