De ligger ett fyllo i trappan och snarkar så kåken nästan ruskar, funderade ett tag på om, det var dörren till tvättstugan som var öppen men ljuden, stämde inte….
Utanför lägenheten ovanför mej så står en påse med flaska och trapphuset luktar av billig fylla och saken känns som om man förflyttats till 20 talet eller nåt, långt innan huset ens var byggt, och där, i en trappa ligger en över ”förfriskad” och över fylld man i skinnkavaj, hopkrupen och snarkar högljutt…

Han skulle jag aldrig sett om inte ljuden fått mej att undra, och jag störs mer av beteendet än nåt annat. Hur fasen kan man göra sej, så full en vardagkväll. Antar att grannen, som han nog känner inte vill ha in honom, jag har sett honom ibland i en på gatan parkerad buss, eller lastbil, ja de är flera säten men ett plåttäckt lastutrymme har jag sett. Ibland har dom suttit där inne och liksom ”huttat” har jag sett, jag kan inte svära på att de huttat där inne i förarsätet, eller ens att det är han, och kan inte alls svära på att de kört så för det har jag inte sett men…
Bara tanken på att sitta och supa i en bil, känns otrevlig, att sen sitta utanför en, uppenbarligen låst dörr, och supa, råsupa tills man slocknar gör att man känner inte liksom att det är samhällets stöttepelare som man har, strax utanför, i trappan ovanför halvtrappan, utanför där man bor…

Det luktar för övrigt som ett mindre hembränneri ju längre upp man kommer i trapphuset och hundarna ger akt, de liksom stannar och snusar i luften, som om den lukten skulle behöva snusas in… men jag stör mej på han i trappan, han som uppenbarligen annars i alla fall har jobb och så men skämmer ut sej.. sen tänker jag på tanten närmast som är nästan 90 år, som jag fick hjälpa in en dag, för nån månad sen, hon som börjar bli senil och borde bo nånstans där man har lite koll på henne, men frågan är där med, skulle hon få det, på ett hem? Jag tänker på hur rädd hon skulle bli om gubben i trappan öppnade hennes dörr eller nåt.

Ljuden når inte in i lägenheten i alla fall fast det var de högsta snarkningar jag hört, även om de finns ”nån” som påstått att jag kan snarka med, men det har jag aldrig hört så de lämnas därhän, har aldrig suttit full i en stentrappa och sovit i alla fall. Så långt, har det inte gått, eller vad man ska säga ;=)
Men gubben i trappan med sin stickade mössa och skinnkavaj, sittande, sovande, snarkande, samtidigt som en av de skönaste januari dagarna passerar får en att sörja över människans, ynkedom, den tragiska sorg som detta beteende båda visar och orsakar. Och hur fasen kan han sova, mitt i eländet?