Och här har vi den, här är den: Friheten jag så länge väntat på. Retina mot retina stirrar vi in i varandras bottenlösa djup, vänder och vrider oss en aning nervöst för att vi kommit varandra lite för nära på lite för kort tid. Men det är lugnt, för så länge som magkänslan begär högsta växel är inget förhastat. Jag sa en gång att allt innan detta var ett långt förspel, det är nu livet verkligen börjar på allvar. Kanske är mina bästa tider förbi, kanske är dem framför mig.

Ingen sa något, inget berättade för mig hur det var, så här kastar jag mig fram och faller handlöst i det okända.