Jätten vaknar och rör sej lite, han river ner några träd, plattar till en skogsdunge, skvätter med en pöl som egentligen är en sjö och svämmar över dess områden som ett slags, ”jätte” typ…. För jättar hade det inte lätt heller inte ens om de vill undvika skador så är det lätt.

Och han tar en tall, använder som tops i örat som han en gång såg en människa göra, sen reser han sej men molnen går så lågt så han ser inte var han sätter sina fötter, innan han sätter sej ner på en bergknalle med fötterna i en råg åker och förbannar det faktum att hur han än gör så förstör han för alla andra tydligen.

Men det klarnar lite så han sätter sin fot och kosa mot de obebodda fjälltrakter han brukar vara i och där världen är annorlunda och han får ett annorlunda perspektiv. Jätten är inte elak, inte argsint han är bara lite för stor för, sin omvärld.

Världen är inte alls jättelätt att vara i, inser han, den är det inte för människorna men än mindre för han…