Under en sten ligger de ruttna delarna och jäser.
Gottar sig och vältar sig i sin stank av sig själv.
Det är inte mycket kvar av det vackra liljevita.
Det beundransvärda.
Om det ens funnits eller allt var en bluff.
En unken gasbubbla som ändå fick dig att överleva.
Ta riktning som en ljusskygg krumrygg.
Böjd av skam.

Hatar blygheten som den gömmer sig bakom.
Hatar fegheten bakom linjen, när målet var krig. Förändring.

Ensam är man.
Det var ju det man inte ville.
Trivs väl bra ändå.
Om du håller för näsan.

Tänker att man kanske ska plocka upp de osande delarna och se vad som räddas kan.
Ett förlåt eller två vore på sin plats.
Sen.