Hur man än försöker är himlen alltför avlägsen. Utom nu. I mörkret känner jag den som en naken rygg.

Regn, snö, is, blod. I den svarta åkern sår jag minnen för att i vår kunna skörda framtider.

Vid synranden västerut finner vi utropstecknen. Fyren. Ön. Båtarna. Bakom ett ödsligt rop hoppar dessutom en hare fram för att lyssna.

Svimmar av trötthet. Mellan lågor och skuggor. Liten som ett frö. ”Du är bliven människa,”, skrev Södergran, ”främmande förhatlig”. Jag säger: ta både döden och livet till dig. Orden utrotas som flugor om du inte ger dem lite plats och uppmuntran.


Lustäten. Bergärtrött. Ensamdöd. Men slumpens ordnande inverkan kan överraska. Som månen.


Stormen hörs stampa ända från Hirtshals. Livet är skarpsmitt som en hygglig plog. Imorgon kommer vi att leta oss runt i iskristallens nätverk. Vissa om att vi finns, lever och kan må bra.

Hjärtat är som en tiger, ingnidet med balsamiska salvor. Fredagarna är som cykelstyren bortslängda på gatan. Själv är jag ännu inte ensam.


Den stora vagnen är vilse. I en korg på huvudet bär jag glödande kol. Spåren leder till kyskhet.


Bilder i snö. Ansikten. Sten i munnen. Nerverna gräver ner sig under jorden. Detta är ett porträtt.


Så mycket finns inte att säga om döden. Den kommer. Men långtbort i fjärran hör jag en röst som jag aldrig hört.


Där bebyggelsen slutar härskar originalen. De är vingar för drömmarna som aldrig riktigt ville komma i gång. Jag betraktar ringarna på vattnet.


Ballader från Libanon tränger sig in mellan raderna. Som hos Grieg: enkelljusa klanger, men huvudtonarten är g-moll.


Vi var fastvuxna ryggvis. Nu står jag med ditt lamm i famnen. Jag är Ledas son.

Min tanke dunkar in i solen. Som ett frö börjar jag växa. Min skugga hänger sig över mig som ett skydd.


Motsättningen mellan den triumferande sanningen och den förföljande. Var intressant – ansåg bl.a. Kierkegaard och Lévinas. Själv minns jag mest mina vandringar mellan de vägskäl jag passerade.


Om du ger mig ett äpple är jag beredd. Varje död är en skrott. Varje kvist är som en tanke som är en del av ett liv.


Du kommer här om tidigvintern. Redan innan jag fått mina kläder. Men ändå finns här ett lyssnande som fungerar som kavaj.


Mina fjärilar flyger i Indonesien. Mina drömmar rör sig i Amazonas. Mina ben går på under taket här. Det är nog.


Detta är nästan ett ögonblick. Platsen, andningen, koncentrationen. Slitna passerar vi alla revy.


Det stilla växandet finns numera endast i Kalahari och på Grönland. Här och nu slåss vi om bästa platsen framför – allt annat.


Allt vore lätt, om inte människan låg i den andra vågskålen. Makten synar oss med sina emaljögon. Under allt gryr en syrastark längtan.


Oanvänt ljus slumrar i ravinen. En nattlig yxa ekar i ett bortom. Det kommer att bli svårt att städa det innehållslösa huset.


På knä har vi flutit med i höstens vemod. Tiden är stilla. I en trevande omfamning blir två kroppar fumligt hopfogade strax innan den skarpklingade gryningens ankomst.


Bakom bergen reser sig otydliga palats. Söder om allt novemberregn flammar golvet upp. Hon kommer.


I spårvagn efter spårvagn. Från strand till strand. Mellan huskroppar och vägskäl. Dyker de alltid upp. Återstoderna.


När jag kryper in i en ordgrotta är det på egen risk. Jag kan vinna högsta vinsten eller förlora mig själv. Ur dina hårlockar regnar tiden.


En sista en predikar på klippan. Vintervinden smyger fram. Förr och nu är sammanbundna i ett löfte.


Flodens silver tävlar med elden. ”Mellan dina ben finns en brunn med sovande vatten.” Jag joggar igång här i farstun.


Naturligtvis var det betjänten. Men innan dess var det jag, även om jag inte ens stod i eftertexterna. Någon gång skall jag befinna mig på fel plats vid rätt tidpunkt.



Flera trösklar har jag passerat. Men lägre och lägre ju äldre jag blivit. Bakom min rygg skriver någon på en griffeltavla: var han någonsin?



Varför gick vi en gång hand i hand? Eftersom vi ville möta döden tillsammans. Därför att vi visste att döden kom med barnen.




Ur hennes hårknut faller hagelkorn. Vi inväntar sista dagen. Under månen dansar tysta silhuetter.



Päronen faller mellan mina gravstenar. Hästens ögon. Dagen vecklar ut sina vingar.



Min kvinnas närvaro upphäver tiden. Hennes bröst är trappsteget. Men hennes kön är onämnbart som varats andra sida.




Flammans röda åkallar mina inre ögon. Bakom dem arbetar en snöskrapa. Trots detta: låt oss tillsamman gå ut i stormen, vars öga vidgar sig som känslor.



De mjuka stenarna blommar. Dimman värmer och suddar ut. Jag går längs en kvav gata, utan minsta.



Tillsammans med min katt tassar jag förbi dödens rike. Jag tänker att vi aldrig kommer att dö, om vi inte drunknar i våra tårar. Tanken lever dessutom fortfarande.


Vi passerade gränsen i samma ögonblick som vårt språk gick upp i rök. Staden vi reser till är staden vi är otrogen med. På himlen antecknas tecken.


Skammen sitter i munnen. Nerverna gömmer oss i en framtid. Varje självporträtt är ett sorts självmord.


Dina verkliga dimensioner ryms inte på ett museum. Dimensionerna är bokstäver i en oändlig matematik.


Han satte sig bredvid honom på en bänk. Tanken att man kunde resa sig upp, tillsammans, föresvävade dem aldrig.


Vi knöt ihop våra idéer utan att veta om det. Kropparna låg vid varandra som invändningar.


Bakom ryggen viskar elden. Den fräser lätt som en avsigkommen dröm. Avsigkomna drömmar kliar och smeker på en och samma gång.


I varannan klyfta härskar en tystnad. Sådan tystnad är tro och evighet och stor förundran.


Med månen i ryggen slinter vi inte med fötterna. Havets silverväg håller våra tankar i handen. Vi når fram.


Det sprider sig ut över landskapet. Trots min hörsel ser jag det därför tydligt. Ändå virvlar kompassnålen runt som en ofrågad fråga.


Mina svarta glasögon hindrar inte att varje ansikte möter mig med frågor. Eftersom jag börjar bli besatt av frågor funderar jag därför på att byta glasögon.


Varje sorgearbete är utan svar. Frågorna står däremot i kö. Det hela gör mig stum. Alla människor är i somliga stunder barn till sig själva.


Strukturer kan fungera som revben. Det är därför man åtrår dem när man inte förmår åtrå någonting annat.


Visst betyder det väl något för dig att du någon gång är någons fest? Förälskelsens hänförelse äger för övrigt alltid rum före varje verklig händelse.


Det finns människor som kryddar sina liv med drömmar om det oväntade. Man letar då efter gåtans lösning i den dubbla negationen.

I varje orkester finns en vision som reser tält. I en etsning bär morgonen fram en frukt av Cézanne. Här finns ett naket ansikte med ögon som slutna musslor i storm.


Mörkret är vår kuvös. Det är en gåta vad som håller oss upprätta. Men ditt leende kan jag faktiskt se, utan att riktigt höra.



Någonstans svindlar det. Alla människor är träd. I kronorna lyfter känslorna som gungbräden.


Det närvarande könet tränger in genom en bakdörr. Jag ser henne lyfte vågen. I stormen sjunger droppen som rymmer rymden.


Både känslans och intellektets kostymer är för små. Sanningen liknar snarare än tonåring med växtvärk och hormonbestyr.



Vaggan är ett leende. Barnet saknar gränser som vågen vila. Varje uttryck är en stavelse i historien.


Den sista bussen försvann runt kröken. Själv hukar jag mig som en rostig spik inför vad allt som skall komma.


Genom läpparna förnimmer jag världen alltför nära. Trädens lyktor ser det hela annorlunda, som bilder svävande i aftonljus.


I askan ruvar allt jag omfamnar. Allt jag omfamnar är aska och ljus. Röken för oss ut över landen.


Slagna i blod sockrar slavarna ditt kaffe. Otaliga bröst bildar trappor för ditt välbefinnande. Ingen deklaration talar klarspråk.


Jag skriver under stress om det som någonting betyder. Min strupe fylls av sång som till slut leder mig över tröskeln.


Feberhet sänker jag tänderna i din hungriga kropp. Hungrig drar jag ut mina tänder ur min trofasthet.


Det är trampolinen det handlar om. Där gungar jag mellan epiforer och diaforer. Mellan det kända och din blick.


Du håller dig upprätt där jag en gång föll. Men har repet brustit nu, när vi beter oss mot varandra som andra?


Mina minnen är ibland som kardborrar. Ibland som rusande kolonner. Idag hälsar regnet sin eviga likgiltighet.


Läser om dig i hopplöshetens bok. Om dina föresatser och bespeglingar. Om mina speglar och ansatser.


Varje ord är en tystnad som tar avstamp mot ett begär. Det är min ensak att få dig att tillbe den törst som rymmer allt hos oss.


Tvärs över kvarnstensbordet betraktade jag dödens och livets dialoger. Mellan tvenne klunkar skymtade jag din skugga. Ett andra öga öppnades vid sidan om.


Varje önskan är en hägring som förebådar sin egen död. Varje död är en hägring som är gravid med sin önskan.


Hennes hår fladdrade i väderleksrapporten. Nu rullar allt mot sin fullbordan. Mot tankens utsmetade marmelad.


I varje korsning brinner den Andres låga. I varje sfär sjunger den tomma rymden. Ingenting är som sorlet från en abstrakt målning.


Världen är på väg att kantra. Stumma står vi och ser oss själva i spegeln. Ingen går in eller ut.


I vinterstormen drar jag omkring med en förtidig öl. Det är bara ditt leende, frampressat ur stenen, som är ledstång.


Mitt rum är ibland en båthytt. Jag är innesluten. Har ingen hamn. Ringer till dig. Ingen täckning.


Den slutna vyn och de flydda epokerna. Allt är ett mörker. I dess innersta nynnar vi en sång; en sång om någonting annat som.


Endast bilder kan nå ditt innersta. Endast den abstrakta expressionismen har ett direkt tilltal. Endast det glömda språket är verkligt.


1400-talets centralperspektiv låste fast oss i den vidare drömmens skrymslen. Därifrån har sedan mänskligheten och civilisationen utvecklats.


Den tryckta texten förtrycker oss. Om vi inte bryter upp dess vägar och asfalt. Ingenting är mer befriande en vit yta.