Vem har inte blivit sviken
någon gång i livet, blivit överkörd,
ställd inför rätta blott av illvilja,
skrotad, våldtagen och likviderad
helt i onödan för ingenting,
och vem kan tiga om sin plåga,
vilket skri kan hållas tyst i längden?
Ingen klarar sig från detta fenomen
och trauma, som är allmänmänskligt,
ingen kommer undan livets orättvisa
och dess grymma obarmhärtighet,
som är som en naturlag:
Du är född blott för att plågas,
och emedan du är född så får du stå ditt kast
och finna dig i lidandet så länge som du lever.
Allt vad man kan göra åt dilemmat
är att leva och stå ut med att naturen har sin gång
och åtminstone då inte hålla tyst om saken
men helt enkelt vända motgångarnas prövningar
i motsatt riktning genom att ge dem fritt utlopp
genom harmens kreativitet.