Det är de där kvällarna
när livet sliter sönder mig
och skär bitar genom mina
dukar

När inte ens det mörkaste röda
jag penslar vittnar om kärlek

När allt är vitt där utanför
och jag känner mig som
ett barn av solen slungad
till isdrottningens land

Frost kring själen
trött i sinnet
och mina färger vill inte stråla

Jag målar mina dukar
med allt som gör ont
och skapar ansikten ur
det förflutna

Jag minns en kvinna
som målade sina fönster
svarta för att slippa se
ut på en allt för hård värld

Har alltid tänkt att domen
hon gav sig var allt för hård

Men i kväll målar jag mina
fönster med

och önskar
att något ska bryta igenom