min mamma ville att jag skulle heta Ljuva,
hon tyckte väl att jag var ljuvlig men nu
smäller dörrar, och det gör ingenting,
det är över nu, det är
över
nu

allt gick fel och allt går i cirklar
visst borde jag vara jävligt tacksam över att jag inte blivit slagen,
det var ju riktigt nära, eller hur, rent procentuellt

kanske borde jag tänka lite mer på andra, kanske
borde jag sluta vara så jävla gnällig, kanske är jag
skyldig er alla en ursäkt för att jag
pratar(för mycket) skrattar(för falskt) skämtar(om fel saker),
tänker(tankar du inte tänkt) är(något du inte bett om)
får dig att skämmas så oerhört
kanske borde du få ett ynkligt "förlåt" igen för att jag
var så sårbar inför föraktet i dina goda ögon

jag var så liten och jag har alltid varit för liten,
samtidigt för stor för att leka själv
"jag säger bara som det är"
en parentes i dina dialoger med mig:
"tänk om jag föredrar en fantasi om att jag duger som jag är?"
slut på parentes

vill inte begravas i dina kalla omfamningar,
vill inte ta emot komplimanger för att jag är som du vill ha mig,
ska aldrig mer hetsa fram kärleksförklaringar från dig
behöver inte sträva efter att få dig att älska mig
nu, fjorton ensamma år senare

orden kulminerar i ett ingenting
det finns inget att säga nu
som om vår lägenhet någonsin kunnat rymma kritik mot dig

förlåt men jag sitter själv vid middagsborden