Ibland ligger roten precis där min fot ska trampa
handlöst faller faller faller
finns inget slut



"måste omfamna fallandet
sprängas itu av kraften
drunkna i min ofullkomlighet, litenhet, ynklighet, dumhet, fånighet..."

"måste omfamna hela ångestens kärna och
fortsätta bortom botten, genom världen och ut i intet..."



faller

SPRÄNGS

...och där, när jag inte står ut...
där börjar äntligen kampen, försvaret, glöden att så illa kan det inte vara

där kommer räddningen på svagt fladdrande vingar, svagt lysande låga

växer, växer till dess att jag kan räta på ryggen och kliva vidare



hur lång tid var jag där i våndans grepp...till och från...minuter, timmar


varför måste det svarta vara SÅ svart?
varför kan andra och inte jag gå på linan genom livet utan att falla?

men kan jag då fråga varför vi alla behöver andas...