Jag vill inte vara såhär. Jag vill klara mig utan dig. Jag vill inte vara krävande och därför låtsas jag också att inte bry mig. Men jag undrar hur bra det går att låtsas, hur mycket du märker. Jag känner mig redan som ett barn som verkligen vill ha den där glassen innan middagen och som börjar skrika hysteriskt när föräldrarna, de förståndiga föräldrarna, säger att det kommer inte hända just nu, men kanske senare om du sköter dig. Den enda skillnaden mellan mig och det barnet är att jag håller emot. Jag ber inte om den där glassen trots att jag så väldigt gärna skulle vilja känna dess smak i min mun när den sakta smälter. Jag låter bli och ibland undrar jag om inte det gör mig mer patetisk. Barnet skäms inte över dess längtan, men det gör jag. Enda skillnaden är att jag förstår att det jag känner är fel. Ändå känner jag det.