Vårnatten dröjer på steget, väntar och bidar sin tid
när markerna fuktas och doftar av snösmältning - och något mer

Vårnatten lägger sig frusen som insjöns is, vänder makligt
under månens växande profil mot en ljusning i öster
Hon brådskar inte. Hon vet att ingen ska fånga henne
den dag hon tar steget fullt ut

De nyfödda lammen bräker sprött och sångsvanarnas första sträck drar mot norr, i vårnattens drömska sömn. Allt bäddat i frusen mark, i knoppar från omtänksam höst, i dvallika sinnen, i tjäle, under vakenhetens nivå. Vibrerar, strax under, strax innan, som spädbarnets andning förändras på uppvaknandets rand. Som en knappt hörbar ton:

kom ut
kom och var 
ditt enda varande ditt
korta, enda liv

En ton som växer ur jorden och ljuset som växer, en ton, en lockton, en sång. När jag ställer mitt fönster på glänt har jag öppnat för vårnattens jäsande oro

och jag vet:

det ska ej dröja länge, förrän jag vandrar dit ut, på en ljusstrimma tunn som en tråd, och lämnar min tyngd i min kropp, lämnar sanningen om allt som inte mer är. Jag ska förhäxas att tro, för ett kort ögonblick, att den natten har någonting förunderligt att bjuda mig.

Men än dröjer hon, bidande  
den milda ojordiska gryningens bud.