Jag vaknade kl 04.00. Vårt nyinstallerade inbrotts- och brandlarm? Det luktade inte. Hördes det något. Dödstyst. Var det en mobiltelefon? Inte min! Inte hustruns, för hon har min avlagda. Vår nattgästs dito? Troligen. Hon stängde väl av den. Nu gäller det att somna om. I kväll ska jag debutera som skolad vokalist!

Jag vaknade kl 05.00. Larmet gick en stund. Helvete också! Det måste vara larmet! Hur stänger man av fanskapet? Gick upp och försökte kolla varifrån ljudet kom. Dödstyst. Kollade för säkerhets skull om det var något i pannrummet eller intill skorstensstocken. Det började ljusna. Det artar sig till en kall och fin dag. Hur ska den sluta? Tänk om de kommer att jämföra mig med ett vrålande brandlarm i kväll? Hörde inget. Kände inget. Såg inget. Jag gick till sängs och drog täcket över öronen.

Jag vaknade kl 05.30. Larmet gick en stund. Nu jävlar! Upp igen! Ner i källaren efter en avbitartång. Var är strömkabeln? Fast då dyker det väl upp en väktare och hoppas att faran är över? På väg ner gick larmet igen. Bingo! Precis när jag gick förbi! Det var den 35 år gamla brandvarnaren som vi låtit sitta kvar! Batteriet hade tagit slut, nästan, och gjorde en sista varnande insats. Skönt att jag kom på det. Ingen annan i huset visade några livstecken. På håll alltså. Vad skulle hon tro, vår nattgäst? Hustrun är luttrad. Hon vet att saker löser sig även om metoderna ibland är drastiska. Det går alltid att ställa saker till rätta igen.

Jag vaknade kl 08.30. Larmet gick inte en stund. Ljuv musik som sakta ökade i volym smekte mitt öra. Beethovens 5:a, första satsen. Trött? Lite, efter nattens övningar, men trött? Icke! Man har ju lämnat tonårsstadiet sedan ett halvsekel! Nästan.

Nu gällde det upploppet. Matborden var dukade kvällen före. Nu skulle det handlas mat och iordningställas en buffé. Skulle de andra dyka upp i tid? Så som det var sagt? Jag måste ju. Jag har nycklarna. Vi kände inte varandra särskilt väl, och som inbiten naturvetare, fjärran från finstämt konstnärligt skapande vet man ju inte så noga. Äger konstnärer väckarklockor eller motsvarande? Störs – hos sådana människor - det inre skapandet av vardagens praktiska förtretligheter? Vad prioriteras i så fall? … Själv då?! Ditt eget konstnärliga skapande!, tänkte jag. Hur var det nu? Slappna av! Kroppsform a lá päron. Fågelholk överst. Måttlig inandning. Blåsa varm luft i händerna. Varsamt sätta igång stämbanden. Brööööl! Hmm.

Ner i källaren. Huset var ännu tyst. Jag fick igång rösten. Riktigt ok! Med skallen som resonanslåda, eller åtminstone den uppblåsta nedre delen. Det var inte populärt att jag frotterar mig med yngre – allt är relativt – kvinnor för att arrangera något så suspekt som en poetkväll.

Kanske såg hon i andanom, för sitt inre, 35 frånskilda, lystna kvinnor och mig i en mörk lite halvsunkig lokal med många skrymslen. För resten behöver man väl inte köpa sånglektioner för att sjunga lite. Men jag minns hur det var i somras, när jag avbröt en 15 år lång tradition av en trevlig mat- och sångkväll bland en allt större skara grannar på landet. Han med gitarren hade glömt sin klämma så det blev fel tonart, och därmed tonhöjd. Jag gjorde så gott jag kunde ändå, och det lät för jävligt. Ännu värre än jag hade befarat från våra repetitioner. Pliktskyldiga korta applåder. Jag gick och satte mig. Folk stod redan vid fat och flaskor för att fylla på.

Hustrun och nattgästen, en vuxen dotter till gamla goda vänner, hade egna planer. Skönt att få slippa de giftiga blickarna. Nattgästen var pigg och glad och hade inte störts nämnvärt av nattens oljud. Det var shoppingrunda som gällde. Det såg jag i ögonen på dem. Hämnd?

Lokaltåget kom in i tid. Jag var på plats med bil. Matköpen gick som en dans. Framme i lokalen på utsatt tid. I kök fungerar kvinnor perfekt. Nu skulle det sköljas sallad. De tre damerna packade upp och stod i. De ville nog inte ha mig där, hoppades jag. Jag pysslade med annat. Skrev små lappar.

Det kommer inget vatten! Hördes från köket. Jag besinnade att vi troligen hade årets kallaste dag. Hur är det på toa? Inget vatten. Alla ställen kollades vanmäktigt. Isproppen satt troligen under huset, och om det är så här kallt så är nog alla jourhavande rörmokare redan överbelagda. Ringde min kontaktperson. Hon tog sitt ansvar och kom efter en kort stund. Ansvar som rörmokarverktyg har ju aldrig fungerat. Rörmokare kommer när de behagar. Hon hade inte lyckats utverka besked om när rörmokaren skulle komma, men satt med ett värmeelement och blåste under en diskbänk. Fåfängt, men hon gjorde vad hon kunde. Men en sak var klar. Om cirka tre timmar var lokalen fulla av folk, många efter långa resor. Och säkerligen många som hade sett fram mot ett behagligt toabesök.

Det blev vatten i gamla men nydiskade skurhinkar (välbehövligt i sig…) och nycklar till ett angränsande hus med fungerande vatten, men tiden hade ju sprungit iväg. Mitt lilla lustiga papperslappsskrivande var sedan länge bortprioriterat. Jag missade att hämta trubaduren som primärt skulle ackompanjera mig, på utsatt tid. Men han stod tålmodigt kvar – huttrande får man anta - på bussperrongen när jag 20 minuter försenad lyckades finna honom. Till hans vandrarhem. Stannade medan han checkade in så vi snabbt kunde åka vidare.

Åk omedelbart bort därifrån! Ord och röstläge associerade till Gruvliga gatans gastande gestapo. Böteslappen hängde ännu i hölstret, men ändå. Hur skulle trubaduren hitta mig nu då? tänkte jag. Mobiltelefonen hade precis ringt.
”Nu är jag där och där. Hur hittar jag fram?” En besökare skulle lotsas. ”Först tog jag det mobilnummer till dig som stod på nätet. Kan det ha varit din fru? Det gick inte bra!”
”Bry dig inte!” (Naturligtvis var det en av våra kvinnliga gäster som ringde)

Under tiden lämnade jag min P-plats i absolut lägsta fart. Jag var lätt splittrad men gillade läget. Det blev snabbt en lång bilkö bakom. Trots mötande trafik vände jag med mobiltelefonen i ena handen handflatan på ratten och armbågen på växelspaken. Fick ju inte komma för långt bort. Folk tutade. Låt dem tuta. Långsamt vände jag. Det var ju gestapos fel att jag korkar igen trafiken. Jag ville väcka lite uppmärksamhet också för att dra till mig trubadurens uppmärksamhet om och när han skulle komma ut. Han fattade galoppen snabbt och var inne i bilen på ett ögonblick när han såg situationen. Jag avbröt vändningen och vi körde vidare till lokalen. Irritation från medtrafikanter gör mig kolugn. Och det retar dem ännu mera, men va fan. Vi har ju alla våra prioriteringar.

Väl framme fann jag att de andra musikanterna var på plats. Sladdar, stativ, mickar förstärkare, grunkor hit och grunkor dit. Noter flög omkring som papperssvalor, och plötsligt…

Klockan hade blivit 18.00. Avspark! Nu skulle här markeras att allt var under kontroll. Av mig.Trafikens lugnande inverkan var som bortblåst. Någon ytterligare sångövning hade det inte blivit tal om och så kommer det: Du…vi kör i A-moll i stället för C.

Nej!!!!

Jorå, gå upp en oktav när det blir för lågt! Det fixar du.
Jag insåg att han – trots intensivt skickande av noter i 3 olika tonarter inte hade insett vidden av detta. Totalt kaos. Jag fick ge mig, han klarade troligen inte att spela i C. Vi körde, och på ett sätt kände jag att det bar. Men jag glömde – tror jag - när jag skulle bryta och låta trubaduren sjunga ensam om sitt låga omdöme om min sångkonst. Det måste ju låta bra när man raljerar med sig själv! Bära eller brista. Man gör sitt bästa. Tack och lov att jag klarade ytterligare någon ton neråt när så krävdes. Gud ske lov att jag tog de där lektionerna! Skoj med applåder som kändes ärliga!

Det kändes faktiskt som den stämningsförhöjare det var avsett som, men en sak undrar jag över. Är det beröm när man får höra att man artikulerat väl?
”Skönt att kunna höra vad det handlade om.” sas det, samt:
”I många andra fall hör man ju inte texten.”

Jag tänkte mest på att inte sjunga falskt och inte vara så noga med vokalerna i orden utan mera på hur de skulle klinga. Vi sa ju att ’i’ gärna kan få bli ’e’ till exempel.

Efter detta följde mitt konferencierskap, och där har jag ju en viss vana. Jag gillar sådana roller, men ser fram emot att utveckla mitt sjungande. Så gick kvällen med ganska stor variation, och det kändes också som en positiv sida av saken, även om jag baxnade av att höra ett och annat inslag. Men folk är ju olika, och tur är väl det.

Så gick kvällen, mat och dryck smakade förträffligt. Cirkeln slöts med min ögon cirka 01.15.

God natt.

Släck ljuset!!!