- Godkväll du äckliga människovarelse,
säg mig; hur är det att känna oss inpå
bara skelettet utan att veta vem jag är?

Medverkan är inte något vi ägnar oss åt,
samarbete är ert eget påhitt och fjanteri.
Jag tar inte del av er vardag, inte heller
av mitt eget liv.

Struntade i psyket men hon undrar nog
inte vart jag är. Hon tror jag är rädd för
dig, du där inuti.

Att jag aldrig skulle kunna möta dig,
att jag skulle vara för svag. Men jag
känner dig, för du är jag.
Misär.

Allt det vackra kastar vi i marken och
låt oss strunta i vinterdäcken, lek med
döden i vårt isbeklädda land.
Vi är inte rädda.

Jag är livssjuk.


Med blickarna brännande i nacken
går jag rak i rygg för inte vet väl du
att jag är den bakom dig på bussen
som skjuter heroin i smyg.

För inte vet väl du att jag smider
planer på att bränna ner staden,
låta er alla se när skammen faller
som ett regn.

Pliktetik förstår du, det är att handla
enligt reglerna. Men jag går mot rött,
tränger mig före i busskön för att slippa
er alla intill mig, inpå mitt skinn och sinne.

Herr Ångest och Fru Misär hurrar
i kör, för att salta sår är vårt levebröd.
Och låt oss berätta att ni människor,
ni är endast vackra när ni faller isär.

Misär.