Det stormbrutna trädet

pekar anklagande finger mot himlen,

mot blåsten:

Se vad du gjort, lymmel!

Här står jag knäckt och ynklig.

Men vänta bara!

Vad du än gör, Blåst,

så kommer vi pilar tillbaka,

slår nya rötter, växer igen,

fyller stränderna med vår grönska,

med vårens grönska,

trots dina illdåd!

Men vinden är långt borta, hör inte,

och försvinner med en sista suck

någonstans bortåt Ural ...