Där
min längtan
har grävt sin ödebrunn
och allt förgäves

och vin som blod
på ett bord
bildar en ring
kring glasets rand -

men vidgad
till en soluppgång
kring havet

Då få brytas
av en inre mänsklighet
i mina händers
ljusa dal,
skålar
för min mörka gråt

Där
i vintrig ånger
vaknar våren åter
för att
som med solens uppgång
vid elden
som var tänd mot natt
blandas
med mitt inre rop

Då
överrumplar du igen
mina ögons
mörka stenar
i detta ljus
och allting fångas
i ditt nät

hjälplöst sprattlande
med tysta skratt
som silvrig skatt

ur havet.