kanske är ljudet av
mina naglar som
bryts itu
det enda konkreta
när mina tankar är
en halv sekund
långsammare än
mina ögon

trevande frågor efter
droger värda att dö för
och trots att en insikt
om att ingenting förändras
insuper jag allt som
räddat andra förr, inbillar mig
att jag kan bli som dem

det som får mig att
svika gamla löften,
ord jag maniskt upprepat för
att hålla liv i något
som dog för många år sedan,
är ett nytt
som ändå inte påverkar
någonting alls

de säger att jag verkar äldre
men när jag håller döden mellan
läpparna är jag inte ens det
utan så mycket mer,
mindre,
höjd över husen med
ögongloberna vända inåt
och så fruktansvärt jävla ensam att jag gör vad som helst