Lika flyktig som dagsländans vilda dans över varma sommarängar, lika slumpartad, lika lönlös är den stilla färd under den svängda himmel under det korta dygn som vi lever. Ett skovelhjul som snurrar, en resa i ett hav av meningslöst djup, ångar mänskligheten fram. På en vandring in i ingenting, lever och dör någon. Sländan stannar still på ett vindsvajande dunbolster, ser ut i det tomma, känner solljuset mot den stekliga kroppen, deltar i livet men vet inte varför. Den lyfter mot en horisont av undergång och kan i sin ovetskap inte uppskatta och förstå det väldiga mörkret som hägrar bakom dess synfält. Nu lyfter människan från sitt dunbolster och flyger likt sländan in i solnedgången, medveten om det ändliga, ändå lika primitiv, instinktiv, flyktig. För alltid, till att skovelhjulet slutat snurra.